Vägen tillbaka…….. 

Jag har alltid varit intresserad av varför barn/människor beter sig som dom gör. Både på gott och ont.

Varför gör människor dom val som dom gör?

Jag tror att alla människor föds goda. Jag tror inte att det finns endast en förklaring till människors beteenden. I mitt arbete har det varit mycket givande och lärorikt att tänka och analysera kring det. Det har gett mig en god människokännedom, men jag kände inte mig själv.                          

Varför blev jag utbränd?

Att brinna utan att bli utbränd,

Det är en konst och samtidigt en balansgång.

Jag brann, brändes och brakade ihop men kom tillbaka…

För att läkningen skulle bli fullständig var det viktigt för mig att ta reda på varför och hur just jag blev utbränd.

Jag tror att varför just jag blev utbränd har sin början i min personlighet som utvecklades under min barndom. Observera att jag skriver "sin början" Jag vill inte skylla allt på min barndom. Jag tror inte heller på att man ska "göra upp" med sina föräldrar. Jag tror att de gjorde sitt bästa utifrån den situation och tid som de levde i. och de värderingar som man hade då.

Jag formades av mina föräldrar, släkt, vänner, lärare till att vara en ”duktig flicka”  ett ”osynligt barn”.

Min stora syster sökte uppmärksamhet av föräldrarna genom att vara utåtriktad, obstinat och bråkig.

Min storebror var känslig grät och var ”mammig”

Jag såg mina föräldrarnas reaktioner: jobbigt, ilska och att de agade mina syskon.

Jag lärde mig att ju mindre besvär föräldrarna hade, desto mer omtyckt blev jag.

Barnets  (mina) rättighet att finnas till upprätthålls genom att det inte tar föräldrarnas tid i anspråk. När barnet tar upp sina egna behov, finns det inget utrymme.

Därför lär sig barnet tidigt att den bästa rollen att spela, är att vara osynlig och göra så lite väsen av sig som möjligt.

Genom att ställa till så lite besvär som möjligt uppfyller barnet föräldrarnas förväntningar

Jag blev osynlig, ett osynligt barn” efter en strävan att duga och efter kärlek och godkännande

Jag ansträngde mig för att vara snäll för då fick jag beröm och då kände jag mig älskad.

Då började kampen efter bekräftelse - duktiga flickan med enorma krav på sig själv.

Genom rädslan att inte få beröm föddes rädslan för att bli avvisad och därmed skapades ett beroende av andra människor för att få värdet bekräftat. 

Där och då glömde jag bort vem jag var och började leva utifrån denna skapade bild utav mig själv. "Blyg, tyst, snäll och alltid hjälpsam.

Livet var en kamp och en strävan för oss alla 3 barn efter våra föräldrarnas kärlek. 

Det osynliga barnet lärde sig tidigt att inte ta någon plats eller ställa till besvär. ”Visst är det bra att vi åtminstone har ett barn, Gun som inte ställer inte till med några problem. Hon är så blyg och tyst, hjälper alltid till utan att protestera och sköter sig själv och varken syns eller hörs. ” 

Det osynliga barnet iakttar ständigt andra för att sedan kunna vara till lags.

Där och då blev jag beroende av andra människor för att känna att jag dög.

Citat  ”Människan är en unge född med en vinge

Det är först i gemenskap med andra som hon kan flyga”

DET FRIA SINNET

När en människa föds så är det känslomässiga sinnet, den känslomässiga kroppen, fullständigt frisk.

Genom att beskåda ett barn i två års ålder kan vi se hur fritt barnet beter sig.

Det leker, skrattar, undersöker och prövar sin förmåga hela tiden och om något blir fel så försvarar det sig men återgår sedan snabbt till nuet igen för att utforska, leka och ha roligt.

De lever i stunden, tänker inte på det förflutna, det oroas inte över framtiden.

De uttrycker fritt det de känner och de är inte rädda för att älska.  Detta är människans naturliga tillstånd, sinnets normala tillstånd.

Vår lyckligaste stund är när vi förmår oss att bete oss som barnet.

När vi tillåter oss själva att leka och vara i nuet. I det tillståndet har vi inga rädslor och vår frihet och inre lycka är enorm

VAD HÄNDER SEN?

Som barn så är det fullständigt naturligt att uttrycka kärlek men redan vid 3-4 års ålder så börjar det hända saker.

Där började de första såren i den känslomässiga kroppen att uppstå. 

Där började vårt sinne att programmeras.

Vuxenvärlden lärde barnet att prata, lärde den hur den skulle drömma, hur den skulle bete sig och barnet blev uppfostrat genom belöning och bestraffning.

Hur denna "programmering" blev berodde på de vuxnas egna erfarenheter, mönster och känslomässiga sår.

Där och då kanske vi som barn blev bestraffade när vi lekte lite för högljutt och där blev vi rädda för att uttrycka vår lycka.

Där började barnet i oss att lägga locket på sitt uttryck för kärlek och glädje för i det ögonblicket så blev dess handlingar bedömda och barnet trodde att den inte längre fick lov att vara den som den egentligen ville vara.

Barnet blev rädd för att bestraffas men också rädd för att inte bli belönad, att inte vara god nog åt sina föräldrar, lärare, syskon osv. och därigenom föddes behovet av att bli accepterad. Innan detta så var och levde barnet helt fritt, var fri i nuet och brydde sig inte om han eller hon var accepterad eller ej. 

Jag var blyg, tyst och rädd, ointelligent,  vågade inte uttrycka mig i skolan, tänk om jag sa fel,  det gick åt så mycket energi på att kolla in vad lärarna och kamraterna förväntade sig av mig.

Jag ville passa in och bli accepterad. . Men inom mig bubblade lusten att få uttrycka mig och visa vad jag kunde.

”Jag tappade bort vem jag var till följd av pålagda värderingar.”

PROJICERINGAR

När jag det lilla barnet skapade dessa falska bilder av den som jag trodde mig vara och försökte leva efter det, då började kampen. Jag var då så blind för den som jag innerst inne var och trodde att den bilden som andra skapat av mig var sann.

För omvärlden visade jag en bild som jag förväntades vara.  Men inom mig var jag en annan. Som barn var jag helt omedveten om denna strid.

Jag lärde mig att omvärldens åsikter var viktiga och då började jag styra mitt liv efter dessa åsikter.

En enda persons åsikt kunde få mig att falla djupt, t.ex. ord som "du är ful, du är dum eller du har fel, du förstår inte, så där ska det inte vara".

Saker som inte ens var sanna. Det var därför som jag utvecklade ett behov av att få höra att jag var tyst, blyg, bra och duktig

Detta blev en kamp. 

Jag jobbade på att bli erkänd, omtyckt och duktig men samtidigt så trodde jag inte att jag dög till någonting.

När jag sedan som tonårsmamma blev sviken och lämnad av mitt första barns pappa. Fick jag en bekräftelse på att jag inte dög.

Men jag skulle i alla fall visa alla att jag var en perfekt mamma.

Och en perfekt dotter till min mamma som blivit änka.  Vilket hon också utnyttjade. Hon fick mig att välja att låta henne gå före barnen. Det lilla barnet inom mig ville bli bekräftad. Älskad av mamma.

Oj, vilka krav jag ställde på mig själv och samtidigt fick jag dåligt samvete för mina egna barn.

Jag vidareutbildade mig senare till förskollärare.

Under utbildningen blev min svärmor (som fått min mammas plats i mitt hjärta) sjuk i lungcancer

Och kämpade med stark dödsångest i ett halvår innan hon dog. Jag hade daglig kontakt med henne och gav henne stöd samtidigt som jag pluggade. Och satt vid hennes sida då hon dog.

Ett par dagar efter hennes död föddes vårt andra barnbarn.

Naturligtvis blev det för mycket, men efter ett par månaders sjukskrivning var jag igång igen.

Att vara ”duktig” inte kunna säga nej utnyttjas ofta av arbetsgivare.

Indragningar i förskolan och höga krav från arbetsgivare  innebar att det var mycket jobbigt på mitt arbete

Under 3½ år hade jag arbetat i 9 olika arbetslag med totalt 15 olika personer. varav flera var nya, och flera var outbildade som jag skulle introducera och handleda. . Barngruppen var dessutom mycket krävande och bestod av flera barn som behövde extra stöd.

Jag arbetade på samma avdelning hela tiden. Det var personer som kom och gick.

Jag var frisk och hade några få sjukdagar per år.

Jag älskade mitt jobb och jag var en duktig pedagog. Flera barn i gruppen behövde stabilitet, men det var svårt att tillgodose deras behov när det blev så många personalbyten. Barngruppen var mycket jobbig. "jag räckte inte till"

Och när en ny ung förskollärare började och fick mer lön än mig, som jag dessutom skulle handleda blev jag mycket irriterad och kände mig orättvist behandlad.

Jag kände mig trött och sliten med krav från alla håll.

Till slut så hade jag drivit mig själv så långt och tömt mig själv totalt att jag inte längre hade någon livskraft kvar. Kroppen hade sagt ifrån.

Jag gav vi bort all min kraft till omvärlden och lämnade ingenting kvar till mig själv.

Jag brände mig själv i båda ändarna efter min strävan att duga.

Jag levde fast i ett med ärvt mönster där jag bar på andra människors pålagda värderingar och synsätt som inte överensstämde med den jag egentligen innerst inne var. Jag levde någon annans vilja utan att fråga mig själv vad jag innerst inne ville.

Till slut blev jag alldeles tom och vilsen.

Jag hade tappat bort mig själv!

Vem är jag?   Vad vill jag?

Att hitta mig själv igen…

Det har varit ett oerhört arbete med många motgångar på vägen.

Plötsligt började jag att säga ifrån till min omgivning och mina närstående. Jag gick inte med på allt vad andra förväntades av mig. Jag ifråga satte och sa Nej!

Många kände inte igen mig och svarade med avståndstagande.  Vilket är oerhört smärtsamt

och ångestfyllt.  Men jag har insett att jag måste kunna prioritera mig själv för att kunna må bra.

Och jag har insett att jag inte kan sträva efter att bli älskad av alla.

Jag har börjat att lyssna på:

MITT INRE BARN

Inom oss alla så finns ett litet barn. Ett liten sårad del av oss som vill få tillåtelse att få finnas och att få komma till uttryck. Detta lilla barn bär på minnen, bilder och händelser från det förflutna som inte är läkta och om detta inte får komma till uttryck så yttrar sig dessa minnen som ångest och rädsla inom oss.

Ofta var vi inte medvetna om vad som skapade denna ångest inom oss. Mycket hade fått detta lilla barn att få stå åt sidan och förnekas genom åren. Kanske hade barnet inte fått kärlek och bekräftelse vilket ledde till att den gång på gång i sina relationer gjorde sig beroende av andra människors bekräftelse för att få höra och känna att den dög och var älskad. 

Det lilla barnet hade fått upplevt många separationer  och svek som ledde till att barnet hade svårt att känna tillit till andra.

Det barnet aldrig fick känna att det dög som det var utan skulle bara prestera för att synas.

När jag till slut kunde se var ifrån dessa rädslor och begränsningar kom ifrån, när jag gjorde mig uppmärksam på att de kom utifrån mig själv, (en projicering från omvärlden)då kunde jag börja skåda mitt sanna jag.

Där och då vaknade min förmåga att se mig själv som det jag är.

Jag har dammat av alla gamla lager av ”skit” för inte ledas av min inre rädsla av att inte duga.

Jag har förändrat mig,

mitt synsätt har förändrat sig.

Jag låter ju saker bara va helt enkelt ibland…

jag behöver inte ha det perfekt,

jag behöver inte vara perfekt,

jag behöver inte må perfekt,

jag behöver inte

göra allt perfekt.

Jag vet att jag gjort mitt allra bästa och efter min förmåga till mina anhöriga och i mitt yrkesliv.  Och det känner jag mig stolt över. för jag kan inte göra mer än mitt bästa, även om jag får kritik.

 Det är i det lilla som jag finner det stora

Det är i det  tysta som jag finner min melodi

Det är i det mörka som jag finner mitt ljus

och det är i mitt hjärta som jag finner mig själv. 

© Karolina Österman 2006

NÅGOT ATT TÄNKA PÅ…..

Kvinnor har sedan generationer varit fostrade till att vara

duktiga, flitiga, ärliga och göra allt för att duga.

Men kanske allt detta håller på att ändras nu – men hur snabbt går det?

Mycket av yttre värderingar styr oss.

Vad går det då att göra åt det här?

Lär barnen att de duger, älska dem för vad dom är så att de får en grundtrygghet som ger en god självkänsla.

Poängteras skall att självkänsla inte skall förväxlas med självförtroende som har

att göra med yttre faktorer.

Man kan ha gott självförtroende men en låg självkänsla

Har du låg självkänsla har du också ett stort kontrollbehov och där har du grunden till utmattningsdepression.

    Det är aldrig försent……………att lära känna sig själv

             Några böcker som jag rekomenderar:
             Det självutplånande barnet................................................Alice Miller
             Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom ..........Ben Furman
             Det osynliga barnet .............................................................Tove Jansson
             Energitjuvar i familjen, i relationer och på jobbet .......Inglill Roos
             Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? ...............Nisse Simonsson
             Självkänsla ..............................................................................Mia Törnblom
             Mera självkänsla ...................................................................Mia Törnblom
             Det var inte mitt fel: konsten att ta ansvar.....................Ann Heberlein

               Tillbaka