Vilka spår sätter vår barndom ?

I västvärlden växer vi upp i en kultur som genomsyras av psykologi.

Vi utgår från att människors problem huvudsakligen beror på deras förflutna, närmare bestämt från deras barndom.

Vi har lärt oss att den främsta orsaken till våra svårigheter är att vi som barn antingen inte fått våra behov tillgodosedda eller upplevt något traumatiskt.

Experterna har fört fram att våra första levnadsår är avgörande för hur resten av vårt liv ska bli.

Och man har skuldbelastat föräldrar i synnerhet mammorna, genom att förklara att alla slags problem, allt från sängvätning till våldsbrott, har sin orsak från barndomen.

Denna psykologiska tes stöter vi på överallt; i facklitteratur och skolböcker, i förskolan, i tidningar och tidskrifter, i expertintervjuer och i vardagliga samtal.

Det är naturligtvis obestridligt att svåra barndomsupplevelser sätter sina spår och att uppväxtmiljön inverkar på utvecklingen.

Men betyder en svår barndom att man får problem som vuxen, eller kan man klara sig bra i livet ändå?

Visst kan de vuxna som har problem ha haft en jobbig barndom, men är det alltid säkert att problemen beror på just händelser i barndomen.

Statistiken visar att de barn som vuxit upp i familjer där det varit svåra problem med våld, narkotika eller alkohol har en större risk att själva få liknande problem, än de som haft en någorlunda ”normal” barndom..

Men statistiken visar bara på risken, den kan inte påstå att tråkiga upplevelser i barndomen automatiskt ger upphov till svårigheter längre fram i livet.

Alla barn till alkoholister blir inte själva alkoholister som vuxna.

Alla barn till föräldrar med grava mentala störningar blir i allmänhet inte mentalt sjuka.  

Alla barn som blivit misshandlade misshandlar inte sina barn osv. 

Svårigheter och prövningar i barndomen kan öka risken för att en person får problem i vuxen ålder, men de orsakar dem inte.

Jag har börjat inse att svårigheter inte är för att vi ska lida, utanför att vi ska lära oss något.

Min förståelse för mig själv och andra har vuxit. Jag har förlåtit min mamma de oförätter som hon begick när jag var barn.

Jag har förståelse för hennes val nu när jag är vuxen (men barnet i mig kan inte förlåta)

Och när allt kommer omkring har min jobbiga barndom varit mitt sätt att uppleva saker och ting.

Min väg har varit att växa tack vare att jag känt mig obetydlig, nedstämd och förlamad. En annan skulle kanske uppleva det annorlunda, reagerat annorlunda?

Det är kanske tack vare min barndom som gjorde att jag valde att bli förskollärare och blev framgångsrik i mitt yrke. Det kanske var därför jag valde att lägga så mycket energi på de barn ”som utmärkte sig” på olika sätt. 

Under senare år har man börjat ifrågasätta och kritisera den gamla utvecklingspsykologin. Där den psykoanalytiska teorin bygger på uppfattningen att rubbningar i den själsliga hälsan beror på att individens personliga utveckling störts i något stadium.

Nu börjar man förstå att barnet utvecklas som en del av sin omgivning, av ett nätverk av människor dit både mamman, pappan och många andra människor ingår. Det finns far- o morföräldrar, fastrar, mostrar, farbröder vänner, grannar, förskolepersonal, kamrater, lärare. mm

Ett barns utveckling sker inte alls i trappstegsliknande stadier som man tidigare trott.

Det har blivit allt uppenbarare att de teorier som beskriver de olika utvecklingsstadierna inte motsvarar verkligheten Barnets utveckling följer inget färdigt schema.

Olika barn lär sig olika saker i olika ordning. Och att något skede kommer senare har inte så stor betydelse som man kanske tror. Om ett barn blivit utan något i en viss ålder kan det få det senare.

Hur många mammor har inte jämfört sina barn med varandra och fått dåligt samvete för att något är fel.

Under alla mina år i förskolan har jag mött många barn och många oroliga föräldrar. Man har till största del fokuserat på det barnet inte klarar av och glömmer att titta på det som barnet faktiskt klarar.

Denna förlegade utvecklingstrappa har bara skapat förvirring och oro hos både föräldrar och personal.

Min äldsta dotter började ställa sig upp då hon bara var 6 mån. Sköterskan på BVC sa att jag skulle sätta henne ner varje gång hon ställde sig upp, annars skulle hon bli hjulbent.  Det gick ju inte. Att hon sen började gå redan vid 9 mån gjorde inte saken bättre. Nu är hon vuxen och är inte hjulbent.

Hon var ett lugnt litet barn. Sonen som föddes tre år senare var en livlig liten kille som inte började gå förrän han var drygt ett år.

Barn har en självklar rätt att få växa upp i en trygg miljö tillsammans med trygga vuxna och helst sina egna föräldrar.

Det är också viktigt att ha ett socialt nätverk med vuxna som också kan bli viktiga stöd och förebilder för barnet och familjen.

Att få uppskattning, att få känna att man har lyckats, är viktigt för utvecklingen. Därför tror jag att det är bra för barn att få delta i någon aktivitet där de kan få detta tillgodosett. 

Många anser att en skilsmässa skadar barnen, Det tror inte jag, utan att det är hur föräldrarna samarbetar kring barnet efter skilsmässan, som är det avgörande.

Allt för ofta får barnet höra elaka kommentarer från den ena föräldern om den andra. Och barnet får skuldkänslor, eftersom barnet älskar båda sina föräldrar. 

Och att föräldrarna sedan träffar var sin ny partner kan innebära att barnet får fler vuxna som älskar det.

Men en ny partner kan inte bli en ny pappa eller mamma. och ska inte heller försöka att bli det, eftersom det oftast bara skapar oro och lojalitetskonflikter hos barnet.

Att föräldrar bråkar utan att barnen är delaktiga tror jag är sunt, i alla fall om inte bråken går överstyr och övergår i handgripligheter. Att vara osams ibland är helt naturligt, det kan bara vara bra för barnet att få uppleva att föräldrar blir osams och löser konflikter för att sen bli sams igen, utan att dra in barnet i konflikten. Barn ska inte behöva ta ställning i föräldrars bråk.

Men att växa upp i en familj som jag gjorde där en tystnad över ett outtalat missnöje mellan föräldrarna råder, gör barnet osäker,

det ”känns i luften” och barnet får skuldkänslor och tror att det har gjort något fel.

Inga föräldrar är fullkomliga, även om de gör sitt bästa.

Ofta är deras goda föresats att inte utsätta sina egna barn för vad de själva fick utstå förgäves. Föräldrar förmedlar ibland, utan att själva ana det, ett arv som de i sin tur mottagit från tidigare generationer

Jag tror att de flesta föräldrar älskar sina barn.

Men en delföräldrar har svårt att intressera sig för barnets känslor och tankar, leka med barnet och har svårt att uttrycka kärleksfulla ord.

De växte kanske själva upp med att det var bara prestationer som räknades

Många vuxna har så många egna problem och krav att de inte klarar av att vara tillräckligt delaktiga i sina barns vardag, i alla fall inte så som de skulle vilja eller behöva. Och många bär på ett ständigt dåligt samvete.

Idagens samhälle ställs vi inför så många val och det kan vara förvirrande och svårt att vara förälder.

De flesta barn blir trots allt fullvärdiga vuxna med alla de problem som hör livet till.

Alla problem kan inte skyllas på en dålig barndom, utan det är också de val som vi som vuxna väljer som kan skapa problem för oss.

När vi är nedslagna och allt känns grått o kallt är det svårt att hitta något positivt ur det förgångna, men då vi känner oss glada och solen lyser kommer ljusa roliga minnen fram bakom den gråa barndomen. Då upptäcker vi att den inte bara var svart och grå.

Det är viktigt att försonas med sitt öde, släppa taget om grubblerier för att gå vidare i livet och inte bli ett offer av det förgångna.

Jag tror att det är bra att som vuxen kunna prata med sina föräldrar om sin barndom Och att få ta del av deras syn och minnen från den tiden.

Att få ett vuxet förhållande till dig själv och mamma och pappa innebär att kunna se dem som de verkligen varit och är utan att idealisera, nedvärdera eller skyla över. Och att förstå att deras tillkortakommanden berodde på bristande resurser och insikter och sällan på medvetna onda avsikter ens när du upplevde dem som elakast.

Historien, det som verkligen har hänt i det förflutna, kan vi inte ändra på. Det gjorda kan inte göras ogjort. Det är en berättelse som satt spår i vårt inre.

Men det är jag själv som avgör hur mycket den ska få styra mitt liv idag.

Gun 2010

         Tillbaka