VÄLKOMMEN !

Nu ska jag beskriva hur jag gör när jag läser och berättar

sagor för barn.

                              Jag använder flera olika metoder.

 När jag läser ur en bok

När jag läser ur en bok gör jag på  olika sätt beroende på hur

många barn som jag läser för och mitt syfte med läsningen.

När jag sitter i soffan och läser med barnen runt omkring mig, får

de titta på bilderna, för då är ett av syftena närkontakt.

När jag läser för en stor barngrupp sitter jag alltid framför

dem, och då får de inte alls se bilderna.

Det kan vara böcker som jag själv eller barnen valt att jag ska läsa.

Varför då?

Jo jag vill stimulera barnens fantasi, träna deras koncentration.

Hur gör jag då?

Jag gör sagosamlingen stämningsfull, drar för gardiner, tänder ljus osv.

Sen ser jag till att alla sitter bekvämt och att jag får ögonkontakt

med alla.

Jag börjar med att säga:

Nu får ni inte titta på bilderna när jag läser.

Vet ni att när man blundar kan man se bilder om man vill.

När jag börjar läsa kan du  blunda och då kan du se de bilder i sagan

som du vill  se.

Du bestämmer själv hur bilderna ska se ut och ingen  annan har samma

bild som du. Det kallas för fantasi.

Efter sagan brukar barnen få berätta hur deras bild av ..... såg ut.

Jag ställer frågor och barnen blir mycket ivriga att få berätta.

Ibland kan de även få rita sin bild.

Hur gamla är barnen?

Jag kan inte säga någon ålder utan du får prova dig fram, även ganska

små barn klarar detta.

När jag berättar sagor.

När jag berättar sagor använder jag mig av olika symboler och ritualer.

Jag har en sagokorg och i den ligger en sagofilt., ett sagoskrin med en liten plinga i och en ljusstake.    " Allt är magiskt."

Jag tror att barn behöver känna mystik och spänning.

På filten har jag skrivit ordet saga på så många olika språk som jag kunnat

få tag på. 

Filten gör sig inte så bra på bild. Den är sydd i ett lite tjockare svart

glänsande tyg som jag kantat med ett tyg av paljetter, och i mitten har jag sytt

på ett glittrande band i regnbågsfärger.

"Sagoorden" har jag skrivit dit med en guldpenna.

               Sagoskrinet är en gammal chokladask av plåt som jag dekorerat

        För att det ska bli lite magiskt, har jag limmat på en pärlemor

        skimrande fjäril och en fjäder.

        I sagoskrinet har jag en liten liten plinga ca. 2 cm hög.

I skrinet har jag även A5 plastfickor där jag förvarar häften med

stöd ord (eller hela sago texten nerskriven) till mina olika sagor. 

Vi brukar tillsammans räkna hur många olika sagor det finns i skrinet.

Jag brukar lägga till och ta bort ibland för att det ska bli spännande.

Så var det ljusstaken som jag placerar i mitten av sagofilten och

sagoskrinet bredvid

Eftersom det är lite otäckt med levande ljus bland barn, har jag

sagt att filten är magisk den har jag fått av "gamla mor Anna"

(se historien nedan) och det är bara jag som får röra den, för annars

försvinner sagorna ur skrinet.

Under de ca:10-15 år som jag har haft filten och skrinet är det bara

en enda gång som ett barn har tagit på filten.

Det var helt nyligen som en pojke inte kunde låta bli att känna lite på

filten då jag höll på att vika ihop den. 

Han blev alldeles förtvivlad över att han inte hade kunnat stå emot

impulsen att vilja känna på den.

 När barnen såg det blev de också olyckliga. Finns sagorna kvar nu?

Så säger en liten kavat kille " du rörde så lite så det är nog bara

en saga som har blivit suddig.

"När jag tittade efter så stämde det"

Den förtvivlade pojken drog en lättnandes suck som hördes i hela

rummet. Och så var det bra igen.

Vad ungar är härliga !!!

Så här gör jag då jag berättar en saga för en barngrupp.

Jag ser till att alla sitter bekvämt Jag sitter framför barngruppen

på en låg stol för att vara i nivå med barnen ,och ser till att ha

ögonkontakt med alla.

När barnen är tysta börjar jag med:

1.   att lägga ut sagofilten på golvet

2.   att tända ljuset och ställa det i mitten av sagofilten

3.   öppna sagoskrinet och vi räknar hur många sagor som finns där

 (samtidigt väljer jag vilken saga som jag ska berätta)

4.  att plinga med den lilla magiska plingan och säger tyst:

"nu börjar jag"

Så berättar jag sagan.

Ett syfte med alla ritualerna är att barnen skall varva ner och komma i

stämning.

En gång hade jag en överaktiv pojke som låg i mitt knä, och med ena

handen kliade jag honom på ryggen och i den andra höll jag sagan.

Han var lugn o lyssnade och allt fungerade bra.

När ett barn frågade  "varför får han alltid får ligga i ditt knä?", svarade

jag rakt och kort "för att han behöver det"  ingen ifrågasatte det mer.

                                     Gamla mor Anna

Jag använder ofta min familj i sagorna som jag hittar på.

För att göra mina "Sago saker" extra magiska brukar jag berätta

följande historia för barnen.

En gång för länge sen då Bernt, Lisen, jag och vår hund Nickan åkte

på semester i vår bil. Då vi hade åkt en lång stund började Nickan att

gnälla.

Jag bad Bernt att stanna för jag trodde att Nickan var kissnödig.

När vi hade gått ur bilen såg Lisen ett fågelbo i ett träd bredvid

bilen  "titta pappa sa hon" Bernt och Lisen var så upptagna med att

titta på fågelboet att de inte märkte att Nickan sprang iväg.

Nickan brukar alltid lyda när man ropar på henne, men då jag ropade

lyssnade hon inte utan sprang bara in i skogen.

Jag var tvungen att springa efter. Hon sprang och sprang djupare in

in i skogen.

Plötsligt stannade hon, och framför henne stod en gammal, gammal

gumma.

Hon hade en svart lång kjol, som gick ner till skorna, och de var ett

par bruna kängor. En brun blus, och en stor svart schal om huvudet

hade hon också. Gummans rygg var alldeles  krokig.

Nickan viftade på svansen och nosade på gumman, och hon klappade

Nickan.

Så tittade gumman på mig och frågade: "Vem är du?"

Jag svarade: " Jag heter Gun och är fröken på en förskola."

"Åh! vad bra! " utropade gumman.

"Du berättar väl sagor för barnen på din förskola?"

"Jaaa. Men vem är du? frågade jag.

"Jag heter  Gamla mor Anna och jag är alla barns sagotant.

Men nu har jag blivit så gammal och trött att jag inte orkar längre.

Och jag har letat och letat efter någon som jobbar med barn och som

tycker om sagor.

"Du kan få den här korgen med sagofilten och sagoskrinet i. De är

magiska, det kan bli många sagor i skrinet, utan att man vet hur.

Men ingen annan än du får röra sagofilten för då försvinner sagorna."

"Jag älskar sagor" svarade jag.

Då gav hon mig korgen.

Jag blev så glad, så glad och skulle just krama om gumman, då hon

plötsligt var borta.

Så hörde jag hur Bernt o Lisen ropade på Nickan och mig. Nickan visade

mig vägen tillbaka. Och jag berättade allt för Bernt o Lisen.

                    När jag berättar Flano- eller Magnet sagor

FLano = filtbeklädd tavla och filtbeklädda baksidor på bilder.

Magnet = Whiteboard  tavla och laminerade bilder med magnet bitar

klistrade på baksidan. Jag brukar också fästa en tejp bit över

magneterna för de lossnar lätt.

Jag börjar på samma sätt som då jag läser för barngruppen.

Men ibland kan något barn som behöver lite extra få hjälpa mig

med bilderna.

Ibland kan också barn själva få berätta sagan

            När jag använder mina sagopåsar och handdockor

Jag börjar på samma sätt som då jag läser för barngruppen.

Ibland spelar jag på en bänk som jag hängt en tygbit över, eller

också spelar jag på en tygbit på golvet.

Barnen får aldrig leka eller använda figurerna.

Det här var lite tips på hur jag gör, kanske gör du på något annat sätt.

Jag tror att det viktigaste om vi ska förmedla något till barnen, är att

vi själva har roligt.

                          Berättelser från vardagen

För ett par år sedan arbetade jag med 6 års grupper.

Det var ganska många barn i gruppen, det gällde att ha ständig ögon

kontakt med barnen.

Då hittade jag ibland på berättelser och improviserade hej vilt.

För att göra det hela mer spännande hade jag en stor, stor snäcka

som jag lyssnade ur lite då och då. När barnen tappade koncentrationen

sa jag: "var tysta nu annars hör jag inte" så lyssnade jag ur snäckan.

Barnen blev genast tysta och koncentrerade igen.

Jag förvarade min "sagosnäcka" i en korg med mjukt torkat gräs i.

En dag låg det en liten snäcka bredvid den stora i korgen.

Jag frågade barn och fröknar men ingen visste var den lilla snäckan

kom ifrån.

Efter ett par veckor kom Joakim som var en ganska stökig liten kille,

fram till mig och viskade "det var jag som la dit den lilla snäckan,

för jag ville att den skulle lära sig sagor av den stora snäckan."

Jag blev djupt rörd.

En gång hade jag med mig sagokorgen med tillbehör och berättade sagor

för barnen i en "etta"

När jag var klar ville en liten flicka titta närmare på filten, då sa hon stolt

"där står det på mitt språk"  Då fick sagofilten ett djupare syfte.

               Tillbaka