TROLLETS HJÄRTA

                                           FOLKSAGA

Det var en gång en rik bonde som bara hade ett barn och det var en flicka.

På bondens ägor låg ett torp. Där bodde en fattig man och hustru och de hade också bara ett barn och det var en pojke.

De båda barnen trivdes bra med varandra och lekte tillsammans så ofta de kunde.

Men torparpojken hade inte så mycket tid till lekar, för han måste hjälpa sin far i arbetet.

Flickan, hon hade nog tid, men hennes far tyckte inte att den fattiga 

torparpojken var någon bra lekkamrat.

Barnen måste träffas i hemlighet och när de blev upptäckta grälade bonden på flickan och körde bort pojken.

När barnen blev äldre, då tyckte bonden ännu mindre om deras lekar och förbjöd dotter att alls träffa den fattiga torparpojken.

– Om du inte lyder, så kommer Gråbergstrollet och tar dig hotade bonden.

Han sa det bara för att skrämma flickan.

Men barnen fortsatte att träffas i smyg och tyckte bara mer och mer om  varandra.

Sent en kväll när alla gått och lagt sig, bankade någon på bondens dörr.

En piga vaknade och gick upp.

– Vem är det som bultar på dörren mitt i natten? Frågade hon.

– Säg åt din husbonde att jag vill tala med honom, sa någon med en grov röst.

   Pigan hämtade bonden.

– Vad vill du? Frågade bonden.

– Jag vill att du håller ditt löfte, sa den grova rösten.

Ge mig din Dotter! 

Du lovade att jag fick komma och ta henne om hon fortsatte att träffa torparpojken.

– Vem är du egentligen? Frågade bonden.

– Jag är Gråbergstrollet. Ta hit din dotter, annars bränner jag ner hela gården.

Bonden bad att trollet skulle låta bli, men inga böner hjälpte, utan bonden fick  hämta sin dotter. Trollet försvann genast med henne.

Nu blev det sorg på gården! Bonden ångrade sig, men istället för att bli arg på sig själv, blev han arg på torparpojken.

–  Det är ditt fel alltsammans, sa han till pojken.

Hade inte du funnits, så hade jag inte behövt förbjuda min dotter att leka med dig och då hade jag haft henne kvar.

Nu får du leta rätt på henne!

– Mitt fel är det inte, sa pojken, men jag ska leta rätt på henne ändå,för hon är min fästmö. När vi blir gamla nog, ska vi gifta oss med varandra.

– Ni ska så hånken heller, skrek bonden och körde iväg pojken.

Pojkens föräldrar gav pojken en stor matsäck, för han skulle kanske vara borta länge. Ingen visste hur långt bort trollet bodde.

Pojken gav sig iväg. Han gick genom en stor skog och på andra sidan  skogen låg det en sjö på varje sida om vägen.

Den ena sjön var liten och den andra var stor

I den lilla sjön simmade en gädda. När den fick syn på pojken, kom den simmande mot honom och sa:

– Snälla du, hjälp mig över till den stora sjön.

Trollet har slängt mig i den här lilla sjön och nu har jag simmat i hundra år och längtar hem.

– Gärna det, sa pojken och hjälpte gäddan över till den stora sjön.

– Tack, sa gäddan, tänk på mig, när du behöver hjälp. Säg bara:

                                       Gädda, gädda

                                       Du kan mig rädda.

Pojken gick vidare och fick se en örn som flaxade i ett träd.

Örnen sa:

– Snälla du, hjälp mig av med det här bandet som trollet bundit om halsen på mig. Här har jag flaxat i hundra år och kan inte komma loss.

– Gärna det, sa pojken och skar av bandet.

Örnen flög upp mot den blå himlen och ropade:

– tänk på mig om du behöver hjälp! Säg bara:

                                       Örn, örn i det blå

                                       Hjälp vill jag få

Timmarna gick och det började bli sent på dagen. Pojken var hungrig

och satte sig vid vägkanten för att äta sin matsäck.

Just som han stoppade en smörgås i munnen, kom en stor varg springande.

– Snälla du, sa vargen, ge mig lite mat! Jag har inte ätit på hundra år för trollet har skrämt bort allt villebråd.

– Visst kan du få lite av min matsäck sa pojken, men vargen slukade alltsammans, både mat och ryggsäck. Han var hungrig som en var förstås.

– Tack, sa vargen, kan jag hjälpa dig med något?

– Jag ska till Gråbergstrollet och befria min käresta, sa pojken.

Vet du var han bor?

– Det här är hans mark, men hans berg ligger mycket längre bort, sa vargen.

Sätt dig på min rygg, så får du rida dit!

Så kom det sig att pojken kom ridande på en varg till trollets berg.

– Trollet är inte hemma, sa vargen, det känner jag på lukten. Men han kommer nog snart, så nu får du klara dig själv. Behöver du hjälp någon mer gång, så ropa bara:

                                        Varg, varg, som jag känner

                                        hjälp nu dina vänner

Pojken gick in i trollets håla. Han öppnade en tung dörr och kom in i en grotta som glänste av guld och silver.

Inte en människa syntes till. Men han hörde någon sjunga sorgset. 

Pojken lyssnade och gick med sången som ledtråd längre in i berget och där, i en annan grotta såg han sin käresta sitta och spinna!

Flickan for förskräckt upp. När hon såg vem det var, tog hon glädje strålande emot honom, men blev straxt förskräckt igen.

– Hur ska vi komma härifrån? Ingen kan döda trollet, för han har inte sitt hjärta på sig och ingen vet var det finns.

– Försök att fråga honom var han har gömt sitt hjärta, sa pojken.

Får jag bara reda på det, så ska jag nog ta död på honom.

– Jag ska försöka, sa flickan, men nu måste du gömma dig!

Jag hör att trollet kommer, skynda dig! Kryp in under sängen!

Knappt hade pojken kommit in under sängen förrän det dundrade i berget. Nu kom Gråbergstrollet.

– God kväll, min sockersmula, sa han

Han stannade upp och vädrade med sin stora näsa.

– Vad nu, här luktar människoblod!  röt han.  Har någon människa vågat sig hit?

– Nej, nej, sa flickan, det är bara jag. Förlåt, men jag råkade sticka mig på sländan så några droppar blod föll på golvet. Jag ska genast torka upp dem.

Trollet nöjde sig med svaret, och när han ätit sin granrotssoppa, gick han och lade sig. Han somnade genast och snarkade så det hördes ända till den stora staden, där de trodde att det var åskan.

Flickan drog honom i hans ludna öra. Trollet grymtade och vaknade.

– Vad är det?  Vad väcker du mig för? sa trollet vresigt.

– Jag drömde så otäckt, sa flickan. Jag drömde att något ville döda dig och letade efter ditt hjärta. Du har väl gömt det på ett säkert ställe?

– Ja, det är ett säkert ställe, sa trollet.

– Är det här i berget? frågade flickan.

– Ja, det ligger i skåpet vid dörren.

– Det var bra, sa flickan, då kan jag hjälpa dig att vakta det medan du är borta på dagarna.

Trollet vände på sig och somnade igen.

Nästa dag då trollet givit sig iväg, kröp pojken fram. Öm i kroppen var han efter att ha legat på det hårda stengolvet, men det glömde han snart, för nu hade han viktigare saker att tänka på.

Både han och flickan letade i skåpet, men något hjärta hittade de inte.

– Han har lurat oss! Sa pojken.

– Men vi ska lura honom! Sa flickan.

Trollet kommer inte hem på länge, så vi har gott om tid. Berätta förmig hur det är hemma på gården. Hur är det med mor och far?

Tror du att vi får gifta oss om du befriar mig?

Pojken berättade om allt därhemma och om sina äventyr.

Tiden gick fort och snart skulle trollet komma tillbaka. De hjälptes då åt att plocka blommor och blad som de hängde i buketter på skåpet och runt omkring.

När det dundrade i berget, kröp pojken in under sängen igen.

– Vad nu, här luktar människoblod! röt trollet.

– Jag stack mig på rosorna när jag smyckade skåpet, sa flickan.

– Varför har du ställt till så här? Frågade trollet och blängde på skåpet.

– Ditt hjärta ligger ju där och jag vill att det ska vara vackert kring ditt hjärta.

– Du är bra dum, flicka, sa trollet. Trodde du att mitt hjärta ligger i skåpet?  Hahaha!

På natten då trollet somnat och snarkat en stund, drog flickan ihans ludna öra igen. Trollet for upp!

– Vad gör du? Väcker du mig igen?

– Jag drömde så otäckt, sa flickan. Jag drömde att någon försökte stjäla ditt hjärta. Du har det väl på ett säkert ställe?

– Ja, det är ett säkert ställe, sa trollet. Det ligger under tröskeln.

Nästa dag skyndade sig flickan och pojken att leta under tröskeln. Men något hjärta fanns där inte,

– Han har lurat oss en gång till! Sa pojken.

– Då får vi lura honom en gång till, sa flickan.

De band blomsterkransar och lövade tröskeln innan trollet kom hemdundrande.

– Vad är det här för skräp! Röt trollet när han skulle kliva över tröskeln. Man kommer ju inte in i sitt eget hus!

– Jag ville bara göra det vackert kring ditt hjärta, sa flickan.

– Din dumma toka, sa trollet, mitt hjärta kommer du inte åt med blommor och krafs. Jag kan lika gärna tala om vart det ligger, för dukan ändå aldrig komma dit och så slutar du väl äntligen upp med att släpa in gräs.

– Ser du sjön där borta? Långt ute i den sjön ligger en ö och på den ön står ett högt torn och högst upp på det tornet hänger en nyckel och den nyckeln kan öppna torndörren…..

Trollet pustade och satte sig ner.

– Vad tjänar det till att berätta allt för dig? Jag blir bara trött av allt pratandet.

– Du behöver inte berätta mer, sa flickan. Jag förstår ändå att därinne i tornet, där ligger ditt hjärta i ett guldskrin.

Trollet skrattade så det mullrade i berget.

– Nej du, så enkelt är det inte. Inne i tornet finns en brunn.

På botten av den brunnen ligger ett ägg.

Ägget vaktas av en anka som simmar där. Och i ägget, i det ägget, där ligger mitt hjärta.

– Det måste vara en säkert ställe , sa flickan.

Så fort trollet försvunnit nästa dag, kallade pojken på vargen:

                                   – Varg, varg som jag känner

                                    hjälp nu dina vänner.

Genast kom vargen springande och lät pojken rida på hans rygg ända

bort till sjön.

Vänta här, sa pojken, jag är snart tillbaka.

– Så kallade han på gäddan:

                                      – Gädda, gädda

                                        du kan mig rädda.

Gäddan kom genast och simmade med pojken på sin rygg ut till ön.

Där kallade han på örnen:

                                        – Örn, örn i det blå

                                          hjälp vill jag få.

Örnen kom och hämtade ner nyckeln högt uppe på tornet.

Så låste pojken upp dörren och gick in.

Därinne fanns en brunn, precis som trollet sagt, och där simmade en anka.

– Om du ger mig ägget ska jag släppa dig fri, sa pojken.

Det gjorde ankan gärna, för hon hade simmat i brunnen i hundra år, trodde hon.

Nu stod pojken där med ägget i hand.

Då dånade det i luften och tornet skakade.

Gråbergstrollet kom farande med gnistrande ögon och svans som piskade i sjön så det skvätte som ösregn ända till staden som låg långt därifrån.

– Ge hit ägget, skrek trollet, annars låter jag berget falla ihop överflickan!

– Ge mig flickan, annars får du inte ägget, sa pojken.

– Du får flickan och allt guld jag har, sa trollet, men det var redan för sent.

Pojken hade kramat sönder ägget och trollets svarta hjärta.

Trollet föll ihop, död som en sten, och plumsade ner i brunnen.

Men pojken släppte ut ankan, simmade tillbaka med gäddan, och red på vargens rygg till trollets berg.

Nu tog flickan och pojken så mycket guld de kunde bära och vargen lät dem rida ända till utkanten av byn.

 Den modiga pojken fick gifta sig med sin finurliga käresta, guld hade de i överflöd, och pojkens pappa och mamma behövde aldrig mer jobba och slita så mycket.

Och Snipp Snapp Snut ….–så var den här sagan slut !

Som vanligt har jag delat upp texten i små stycken för att man lättare ska kunna hålla ögonkontakt med barnen/Gun

         Tillbaka