|
DEN LILLA SNÖFLICKAN FOLKSAGA Omarbetad av Gun 2004
Det var en gång en gubbe och en gumma som bodde i en liten stuga i en by i Ryssland Byn var full av barn -barn som klättrade i träd och plaskade i pölar, åkte skridskor på ankdammen om vintern och hoppade i hö om sommaren. Gubben och Gumman hörde mammorna ropa: - Kom in och ät! Kom in och ät barn
De hade också velat ropa så, men de hade inga barn att ropa på, och hade heller aldrig haft några. En hund hade de, och en katt och en tupp och många hönor, men det var inte lika roligt som att ha barn.
Hunden skällde utan att de brydde sig om det, och katten strök sig mot benen på dem utan att de märkte det. Hönsen fick mat när de skulle, och så var det inte mer med det. Gubben och gumman satt helst vid fönstret och tittade på barnens lek.
Nu var det vinter, och alla barnen lekte i snön, klädda i fårskinns- jackor. De kastade snö på varann, de skrattade och skrek och rullade runt i den mjuka kalla snön. så rullade de de stora bollar till en snögubbe. Titta så fin den är! ropade de.
Gubben och gumman tittade, och så sa gubben:- Hör du, om man kan göra en snögubbe kan man väl också göra en snöflicka? Kanske kunde hon bli levande, och så fick vi äntligen ett barn! - Man kan aldrig veta, sa gumman. - Försöka duger!
Så gick de ut på gården bakom huset där ingen såg dem. De kramade bollar och rullade, och med sina gamla händer formade de försiktigt en liten kropp och ett litet huvud. När snöflickan fått armar och ben var hon den sötaste man kunde se. Gubben och gumman stod där i skymningen och tittade på den lilla runda snönäsan, de svarta kolögonen och munnen som var ett streck i allt det vita.
- Kan du inte säga något? frågade gumman. - Skulle du inte vilja springa omkring och leka som de andra barnen? undrade gubben.
Plötsligt började snöflickans ögon glittra och blinka, läpparna blev röda och hon öppnade munnen och log. I ett nafs hade hon fått, långt mjukt, svart hår. Hon började dansa som en snöflinga dansar i vinden, och det svarta håret fladdrade. Gubben och gumman stod där och gapade av häpnad medan hon sjöng:
Jag är född av snö och frost och jag älskar köld och blåst. Kall om hand och fot och kind dansar jag i vintervind, i vintervind.
- Åh, vad hon är vacker! Suckade gubben förtjust. - Kila in och hämta en filt att svepa in henne i mor!
Snöflickan fick filten omkring sig, gubben lyfte henne i sin famn, kände hennes små kalla armar kring sin hals och rös av förtjusning. - Min duva, mumlade han ömt, - Min lilla vita duva!
- jag vill inte bli för varm, sa Snöflickan. Hon följde i alla fall med in i stugan, där fick hon sitta längst bort från spisen. Gumman började sy en kappa åt henne, och gubben gick till handlarn för att köpa en pälsmössa och ett par stövlar. - Som passar åt en liten flicka, sa han blygt och då skrattade handlarn. Vad skulle gamlingen med sånt? Nå, han fick vad han skulle ha, och handlarn fick sina pengar.
- Det blir alldeles för varmt, sa Snöflickan när hon fick kläder på sig. - Jag måste ut i kalla natten! - Nej, nu ska du gå och lägga dig! sa gumman. - Jag är född av snö och frost, sjöng den lilla flickan. - Jag vill leka för mig själv på gården hela natten, och i morgon ska jag ha roligt med de andra barnen. Det hjälpte inte vad gubben och gumman sa - Jag är Snöflickan! svarade hon bara och så sprang hon ut och hoppade och dansade på snön i det klara månskenet.
När gubben och gumman inte orkade stå och titta på henne längre, gick de och lade sig. Men på natten steg gubben upp gång på gång - han var orolig för att flickan skulle försvinna. Men nej, där sprang hon omkring på gården, jagade sin egen skugga och kastade snöboll på stjärnorna!
På morgonen kom hon in för att äta frukost med de gamla. Hon lärde dem att laga sådan gröt som hon tyckte om, det var enkelt - bara krossa en isbit i en träskål.
Så fort Snöflickan hade ätit sprang hon ut till de andra barnen. Stolta och belåtna tittade gubben och gumman efter henne. Tänk nu hade de också ett barn! De önskade att en släde skulle komma körande på vägen, så att de fick ropa: - Se opp! Akta dig, tösen min! För att alla skulle höra att nu hade de också ett barn.
Snöflickan lekte där ute med bybarnen. Hon sprang fortare än någon annan, och hennes små röda stövlar for som blixtar över snön. Hon gjorde flera snöbollar än alla de andra tillsammans, och hon kastade dem längre och högre än någon annan. Hela tiden skrattade hon och hennes skratt lät som när en liten glasklocka klingar.
Gubben och gumman satt i fönstret och tittade på henne, och de var så stolta att de höll på att spricka. - Hon är vår egen lilla flicka, sa gumman - Ja, vår kära lilla vita duva, sa gubben
På kvällen åt Snöflickan en skål med isgröt, och gumman sa: - I natt sover du väl inne hos oss i stugan? Du är säkert trött, som du har sprungit omkring och lekt hela dagen! Snöflickan skrattade och skakade på huvudet. - Jag är född av snö och frost, sjöng hon, och så sprang hon ut i mörkret.
Så blev det i fortsättningen också. Hela dagen lekte, sjöng och dansade hon med de andra barnen, och hela den långa natten virvlade hon ensam omkring i mörker eller månljus. Mot de gamla var hon snäll, hon gjorde allt vad de bad henne om, utom detta enda: att sova inomhus. Barnen i byn älskade henne. Aldrig hade de haft en lekkamrat, som var så vild, så kvick och modig.
En dag då solen sken så att snön började smälta här och var, gick barnen till skogen, och Snöflickan följde med dem. Allt längre in i skogen gick de. Snöflickan sprang först, och när det började skymma ropade de andra barnen: - Vi måste gå hem innan det blir mörkt! Vänd om, vänd om! Men Snöflickan var långt bort mellan granarna, hon hörde dem inte. När barnen inte kunde vänta på henne längre sprang de hem, hand i hand, med klappande hjärtan.
Så var Snöflickan ensam mitt inne i den mörka skogen. - Var är ni? ropade hon. -Gå inte ifrån mig! Vänta, vänta! Men de enda svar hon fick var trädens sus. Då blev hon rädd och skrek: -Hallå, hallå! Finns det ingen som kan hjälpa Snöflickan? Och hon kände sig så instängd i den täta, mörka skogen att hon började gråta.
En stor björn kom lufsande. - Vad gråter du för, lilla Snöflicka? brummade han- - Alla mina kamrater har sprungit ifrån mig och jag har gått vilse! snyftade hon. - Då ska jag ta med dig till byn, sa björnen. - Nej stora bruna björn, jag är rädd för dig. Jag vill hellre gå med någon annan. - Som du vill, brummade björnen, och så lufsade han bort.
Snöflickan fortsatte att ropa och gråta, och till sist kom en gammal grå varg springande. - Vad gråter du för lilla Snöflicka? undrade han - Alla mina kamrater har sprungit ifrån mig, och jag har gått vilse! - Då ska jag ta dig till byn, sa vargen - Nej, gamle gråa varg, jag är rädd för dig. Jag vill hellre gå med någon annan. - Som du vill, sa vargen och löpte bort.
Snöflickan ropade och grät. Till sist kom Mickel Räv kilande, och honom var hon inte rädd för. Han bar henne på sin rygg hem till byn, och när hon fick se ljuset lysa från den lilla stugan, klappade hon händerna av förtjusning.
Där inne satt gubben och gumman och grät. - Var har vår lilla Snöflicka tagit vägen? snyftade de. - Ska vi aldrig få se vår lilla vita duva mer? Plötsligt stod Snöflickan i dörren och ropade: - Jo, här är jag! Jag fick rida på den snälla rävens rygg. Stäng in hunden så att han inte biter mickel Räv! Gubben gjorde så. - Hur ska jag kunna tacka dig Mickel Räv? frågade han
- Ge mig något att äta, för jag är hungrig som en varg! sa Mickel Räv - Här får du en brödbit, sa gumman. - Tack men en fet höna skulle smaka bättre. Det kan ni väl ge mig, nu när ni fått tillbaka er Snöflicka! Ja, ja, muttrade gumman, och så vände hon sig till gubben: - Inte ger vi bort en fet höna? viskade hon
- Nej, jag vet vad vi ska göra!, sa gubben Gubben och gumman gick ut på gården, och gubben hämtade två säckar. I den ena stoppade de en fet höna, och i den andra åkte hunden ner, hur mycket han än stretade emot.
- Mickel Räv, Mickel Räv, kom hit ska du få något gott! ropade de sen. Mickel Räv kom springande, och han slickade sig om nosen, för han hade inte fått mat på flera dagar och han var mycket hungrig.
- Gubben öppnade den ena säcken, och ut flaxade den feta hönan. räven skulle just hugga tag i den då gumman öppnade den andra säcken. Ut kom hunden och han var rosen-rasande för att han hade hållits instängd. Vaff, vaff, vaff! Räven såg hundens ögon gnistra gröna i mörkret, och han blev så rädd att han sprang raka vägen till skogen, lika hungrig som förut.
- Fint sa gubben och gumman. - Vi har fått tillbaka vår lilla Snöflicka, och vi slapp att ge bort den feta hönan och snart är våren här.
I detsamma hörde de Snöflickan sjunga inne i stugan:
Snart så kommer våren Nu säger jag adjö och dansar uti natten. Jag har en värld av snö, där vill jag leka dagen lång och fylla natten med min sång för jag vill inte dö. Ajö!
Ta nu hand om era höns, hunden och om katten och de kan ju trösta er när det blir mörkt på natten
Gubben och gumman sprang in. Framför spisen var en vattenpöl, och där låg en liten kappa, en pälsmössa och ett par små röda stövlar. Förskräckta tittade gamlingarna sig omkring - och tyckte sig se den lilla Snöflickan dansa runt i rummet, vit som månsken, med glimmande ögon och fladdrande hår.
- Gå inte! Gå inte ifrån oss, ropade de, för nu kunde de knappt se henne. Plötsligt flög ytterdörren upp, en iskall vind svepte in i stugan - och Snöflickan var försvunnen.
Den lilla Snöflickan dansade ut i mörka natten, långt, långt bort, rakt i famnen på pappa Frost och mamma Snö, och de bar henne högt över stjärnorna, ända bort till Nordpolen. Där är det så kallt att isen ligger kvar hela året om. Där är det så kallt att isen ligger kvar hela året om. Där åker den lilla Snöflickan skridskor och kastar snöboll av hjärtans lust. Hon virvlar omkring som en snöflinga på de vita vidderna och hon sjunger:
Jag är född av snö och frost och jag älskar köld och blåst. Kall om hand och fot och kind dansar jag i vintervind, i vintervind.
Gubben och gumman satt på kökssoffan inne i sin stuga och grät. Då strök sig katten mot gummans ben, hoppade upp och lade sig tillrätta i hennes knä och började spinna. Gumman torkade sina tårar och klappade katten. Hunden lade sig vid fötterna på gubben, och han böjde sig ner och klappade hans mjuka päls. Hönorna kaklade ute på gårdsplanen. Du gubbe, sa gumman vi har det nog bra ändå, vi har ju många djur som tycker om oss.
Snipp Snapp Snut.......så var den här sagan slut!
Som vanligt har jag skrivit sagan i små stycken, för att lättare kunna hålla ögonkontakt med barngruppen då jag läser/Gun
|
