DEN SJÄLVISKE JÄTTEN

                               av Oskar Wilde     omarbetad av Gun Wahlberg  feb. -01

  Varenda eftermiddag då barnen kom hem från förskola brukade de gå och leka i Jättens trädgård. Det var en stor, vacker trädgård med mjukt, grönt gräs. Här och där lyste underbara blommor som stjärnor gräset, och det fanns tolv persikoträd som om våren överhöljdes med de finaste pärlvita och skära blommor och om hösten bar rikligt med frukt.

Fåglarna satt i träden och sjöng så härligt att barnen brukade avbryta sina lekar för att lyssna till dem.

– Vad vi har roligt här!   Ropade de till varandra.

En dag kom jätten hem. Han hade varit och hälsat på sin gode vän, den människoätande jätten i storberget, och hos honom hade han stannat i sju år. När de sju åren var förbi hade han sagt allt han hade att säga och då hade inte jättarna något mer att prata om, så därför bestämde han sig för att vända tillbaka till sin borg.  När han kom dit såg han barnen leka i trädgården.

– Vad gör ni här?   Ropade han med fasligt arg röst, och barnen sprang sin väg.

– Min trädgård är min, sa Jätten. Det kan väl vem som helst begripa, och ingen annan än jag själv får leka i den.

Så byggde han en hög mur omkring den och satte upp ett plakat:

          OBEHÖRIGA ÄGA EJ TILLTRÄDE

Han var mycket självisk, Jätten.

Nu hade de stackars barnen ingenstans att leka. De försökte leka på vägen, men den var så dammig och fullt med bilar kom där så det var riktigt farligt att leka där.  De brukade vandra runt den höga muren, när de kommit hem från förskolan, och pratade med varandra om den vackra trädgården där innanför.

– Vad vi hade roligt där!  sa de till varandra.

Så kom våren, och hela trakten var full av små blommor och fåglar. Bara i den själviske Jättens trädgård var det vinter. Fåglarna brydde sig inte om att sjunga i den eftersom där inte fanns några barn, och träden glömde bort att blomma. En gång stack en vacker blomma upp huvudet i gräset, men när hon såg plakatet blev hon så ledsen för barnens skull att hon kröp ner i jorden igen och somnade.

De enda som var belåtna var Snön och Frosten.

– Våren har glömt bort den här trädgården, ropade de, så vi ska bo här hela året om.

Snön lade sig som ett vitt täcke på marken, och Frosten målade alla träden i silverfärg.

Sedan bjöd de Nordanvinden till sig, och han kom. Han var insvept i en päls, och han blåste och rasade hela dagen i trädgården och blåste ner skorstenarna. 

– Det här är ett mycket trevligt ställe, sa han. Vi måste be Haglet komma hit och hälsa på.

Så kom haglet. Varje dag smattrade han på taket i tre timmar, tills han hade krossat nästan alla skifferplattorna, och han jagade runt i trädgården så fort han kunde. Han var klädd i grått, och hans andedräkt var som is

– Jag förstår inte varför Våren kommer så sent, sa den själviske Jätten där han stod i fönstret och tittade ut på sin kalla, vita trädgård. Jag hoppas att vädret slår om snart, så att jag kan gå ut lite, nu är det alldeles för kallt ute.

Men Våren kom aldrig, inte heller Sommaren. Hösten skänkte gyllene frukt till alla andra trädgårdar, men ingen till Jättens.

– Han är alldeles för självisk, jätten, sa hon. Så förblev det alltid vinter där, och Nordanvinden, Haglet, Frosten och Snön dansade omkring bland träden och trivdes mycket bra där.

En morgon då Jätten låg vaken i sin säng fick han höra underbar musik. Den klingade så ljuvt i hans öron att han trodde att det måste vara kungens musikanter som gick förbi. I själva verket var det en liten koltrast som sjöng utanför hans fönster, men så länge sedan var det han hade hört en fågel sjunga i sin trädgård att han tyckte att det lät som den vackraste musik i världen.

Så slutade Haglet att dansa ovanför hans huvud, Nordanvindens tjut tystnade, och en härlig doft strömmade in till honom genom det öppna fönstret.

– Jag tror Våren har kommit till sist, sa Jätten, och han hoppade upp ur sängen och tittade ut.

Vad fick han se?

Han såg en underbar syn. Genom ett litet hål i muren hade barnen krupit in, och de satt uppe i trädens grenar.  I varenda träd han såg      var det ett litet barn. Och träden var så glada över att få tillbaka barnen att de hade klätt sig i blommor och sakta viftade med sina grenar ovanför barnens huvuden. Fåglarna flög omkring där och kvittrade av förtjusning, och blommorna kikade fram i det gröna gräset och skrattade.

Ja allt var så vackert !!  Men i en vrå rådde det fortfarande vinter. Det var i den bortersta hörnan i trädgården, där stod en liten pojke.

Han var så liten att han inte kunde nå upp till trädens grenar, och han gick runt, runt omkring det, bittert gråtande. Det stackars trädet var fortfarande täckt av frost och snö, och Nordanvinden dansade och tjöt omkring det.

– Klättra upp, lille pojke! Sa trädet och böjde ner sina grenar så långt det kunde. Men pojken var för liten.

Och Jättens hjärta smalt när han tittade ut.

 – Vad jag har varit självisk! Sa han. Nu förstår jag varför inte Våren ville komma hit. Jag ska lyfta upp den lille pojken i toppen på trädet, och sedan ska jag riva ner muren, och min trädgård ska i alla tider vara barnens lekplats.

Ja, Jätten ångrade verkligen vad han hade gjort!

Nu tassade han ner och öppnade dörren och gick ut i trädgården. Men när barnen fick syn på honom blev de så förskräckta att de sprang sin väg allesammans, och det blev vinter i trädgården igen.

Det var bara den lille pojken som inte sprang. Hans ögon var så fulla av tårar att han inte såg Jätten komma. Och Jätten klev fram bakom honom och tog honom varsamt i sin hand och lyfte upp honom i trädet. Och trädet slog straxt ut i blom, och fåglarna kom och sjöng i det, och den lille pojken sträckte ut båda armarna och slog dem om Jättens hals och pussade honom på kinden.

När de andra barnen såg att inte Jätten var elak längre kom de springande tillbaka, och med dem kom Våren.

– Det är er trädgård nu, små barn, sa Jätten, och han tog en stor yxa och högg ner muren.

Och när alla vuxna människor gick förbi på vägen, fick de se Jätten leka med barnen i den vackraste trädgård de någonsin skådat, den var full av de vackraste blommor, träd och buskar, och de hörde barnens glada skratt lång väg. Även Jättens mullrande skratt hördes lång väg, men det lät inte alls otäckt utan det smittade av sig så att även de som gick förbi började att skratta.

Hela dagen lekte barnen där i Jättens trädgård, och på kvällen kom de till Jätten för att säga god natt till honom och då fick han även en god natt kram av alla barn.

Varenda eftermiddag när skolan var slut kom barnen och lekte med Jätten. Jätten var så snäll mot alla barnen.

Åren gick, och Jätten blev gammal och skröplig. Han kunde inte springa omkring och leka mer utan satt i en stor stol och tittade på barnens lekar och beundrade sin vackra trädgård.

Jag har så många vackra blommor i min trädgård, sa han, men barnen är de allra vackraste blommorna.

Som vanligt anpassar jag texten så att den skall vara lätt att läsa och för att jag lättare ska kunna ha ögonkontakt med barngruppen /Gun

                       Tillbaka