Sagan om granen

                         Författare okänd

Det var en gång en gran och en tall, som växte tätt tillsammans alldeles i skogsbrynet.

På vintern svepte granen sina vida grenar om tallens kala stam, och på sommaren skyddade tallen granen för alltför mycket sol.

En vinterdag kom ett gäng gubbar förbi.

–  Här är det alldeles för tätt och snårigt, sa en av gubbarna. Granen ska bort.

Och så fäste han ett litet rött kort längst ut på en av granens grenar.

Granen skakade till av rädsla.

-  Nu hugger de ner mig, sa den till tallen.

-  Morska upp dig, sa tallen, det här ska vi ordna.

Nästa dag kom en gubbe med en såg i handen. Han gick och spanade efter granen, och när han fick syn på det röda kortet skyndade han sig utan att se sig för ordentligt.

Tallen krökte lite på en av sina rötter som låg alldeles i markytan, och gubben snavade och ramlade pladask.

-        Aj, aj, aj, sa han, och så kände han på näsan som han slagit i, och minsann blödde han inte lite näsblod,

Jag får gå hem och sköta om mina skador, tänkte han.  Granen springer inte bort.

Så gick han hem och beklagade sig för gumman som hjälpte honom att få stopp på näsblodet och satte på kaffe åt honom.

Så gick den dagen.

Nästa dag gav sig gubben iväg igen, och nu såg han noga upp var han satte fötterna.

Ja han tittade så noga på marken, att han inte såg hur nära granen han plötsligt var.

-        Nu sa tallen, stick honom !

Och granen sprätte till med en kvist, rakt i pannan på gubben så mössan flög av.

Gubben tog ett steg bakåt i förskräckelsen, och då råkade han trampa ner mössan i snön.

Gubben sa en massa fula ord, slet upp mössan från marken och satte den på sig.

Hu så kallt det blev om huvudet med all snön som fanns i mössan.

Gubben började skaka och tänkte, det här går aldrig väl, jag kommer att bli förkyld.  Nu går jag hem till gumman och får lite varmt kaffe.

Så gick den dagen också.

Men dagen därpå kom han igen. Och nu aktade han sig noga för både rötter och kvistar.

Han kom så nära att han kunde sätta sågklingan i granens stam och sågklingan skar in några centimeter i barken.

-        Luta på dig, så fastnar sågen, sa tallen.

Och granen lutade över lite på sidan, så sågbladet fastnade. Hur gubben än slet och drog, fick han inte sågen att röra sig vare sig hit eller dit.

-  Nästa gång sitter du fast själv, ditt envisa gubbskrälle.

-  Vem var det som sa det? 

Gubben såg sig omkring, men ingen människa fanns i närheten. Skogen susade så ödsligt, tyckte gubben. Han blev riktigt rädd. Var det granen som hade talat?

-  Släpp sågen, sa han så får du stå kvar, det lovar jag.

Då rätade granen upp sig igen, sågen lossnade, och gubben bestämde sig för att gå hem.

Men först tog han lite kåda från granstammen och strök över jacket som sågen hade gjort i barken.

-  Det förstår du väl, att det inte var granen, som sa något, sa gumman. Det var väl du som tänkte högt.

Alla sa likadant, när gubben berättade sin historia. Men gubben ville inte tro dem.

-  Jag vet väl, när jag pratar, sa han

Nästa gång gubben gick förbi granen tog han bort det röda kortet. Och så blinkade han åt granen.

Än i dag står granen och tallen kvar i skogsbrynet, och granen sveper sina vida grenar om tallens kala stam på vintern, och tallen skyddar granen mot alltför mycket sol på sommaren.

                             Snipp snapp så var den här sagan slut.

               Tillbaka