SAGAN OM PRINSESSAN ROSA-LILL                                            

                                                                  Gun Wahlberg nov. –95  

                                 Korrigerad -01 för att även passa  till lite yngre barn

Det var en gång en prinsessa som hette Rosa-Lill.

Hon var 5 år och hade ljust hår och blå ögon.

Namnet Rosa-Lill passade henne mycket bra, eftersom hennes älsklingsfärg var rosa.

Rosa-Lill bodde i ett STORT slott med många rum och torn. Utanför slottet fanns en stor trädgård med många klätterträd, en stor blomsteräng med en damm där det simmade fullt med guldfiskar och vita svanar. Det fanns också en jättefin lekplats med gungor, sandlåda och mycket annat som var roligt för barn att leka med.

 I ett av trädgårdens hörn fanns en stor hage där små ponnyhästar och lamm gick och betade. Där fanns det också en stor bur med små mjuka gulliga kaniner i.

     Men det var så att prinsessan Rosa-Lill kände sig så förfärligt ensam. Hon hade Ingen att leka med.

 Pappa kungen satt på sin tron och regerade, och mamma drottningen var jämt upptagen med en massa bestyr.

Rosa-Lill hade inga kamrater. Visst hade hon en massa kammarjungfrur som hjälpte henne med allting. De lagade hennes mat, klädde på henne, bäddade hennes säng och mycket annat gjorde de, men de lekte aldrig med henne.

Rosa-Lill hade så mycket leksaker att hennes rum såg ut som en leksaksaffär.  

 Hon hade dockor med långt och kort hår och ljus och mörkhåriga dockor, stora och små dockor. Mängder av kläder och andra docksaker.

Brandbilar och polisbilar, personbilar och lastbilar, traktorer och grävskopor, mängder av mjukisdjur, bollar, lego, klossar och spel.

Men ändå var inte Rosa-Lill lycklig. Hon hade tröttnat på att alltid leka ensam. Hon längtade så efter några kamrater.

Så fort Rosa-Lill såg ledsen ut kom hennes pappa kungen och mamma drottningen med nya leksaker bara för att hon skulle bli glad. 

Ja så sent som igår, fick hon en ny docka, den var nästan lika stor som hon själv och hade ljust hår, blå ögon och en rosa mun precis som hon själv hade. Den hade en rosa klänning med vita spetsar på sig. Rosa-Lill blev mycket glad över dockan som hon döpte till Nina.

Men när hon hade provat alla kläder och bäddat ner henne i dockvagnen var det inte roligt längre. 

Rosa-Lill var lika ensam som förut. Hon satt alldeles ensam på golvet i sitt rum och tårarna trillade sakta nerför hennes kinder.

     Det började att mörkna ute, stjärnorna tändes på himlen och månen lyste över träden i trädgården.

     Plötsligt hörde Rosa-Lill ett sus, det lät som om vinden hade flugit in i hennes rum.

Hon torkade tårarna och tittade sig förvånad omkring. Mitt i virvelvinden såg hon plötsligt en gammal gumma.

Hon var krokig i ryggen, hade långt grått hår och var mycket skrynklig i ansiktet. Hon hade en lång svart kjol, en grå blus och bruna kängor, men ändå lyste det om henne och hon såg mycket snäll ut.

–Varför gråter du min lilla flicka? frågade gumman med en knarrig röst.

Prinsessan berättade hur ensam hon var och hur gärna hon skulle vilja ha några kamrater.

     –Men vem är du?  Frågade Rosa-Lill.

     –Jag heter gamla mor Anna och jag är alla barns sagotant.

     –Åh, vad roligt, sa Rosa-Lill, då kan du väl berätta en saga för mig?

–Tyvärr så kan jag inte det, för jag har gett bort mitt sagoskrin med alla sagor i, till en förskolefröken som heter Gun, svarade gamla mor Anna

Rosa-Lill blev ledsen igen.

Lilla gumman, gråt inte sa gamla mor Anna.  Här får du en förtrollad matta och med den kan du flyga vart du vill. Du kommer att hitta till fröken Gun och alla barnen, men först kommer du att möta tre faror som du måste klara av.

     Lycka till! Och glöm inte bort vad jag har sagt, du kommer att få många kamrater.

     Vinden susade igen och så var gamla mor Anna borta.

Rosa-Lill trodde att allt bara hade varit en dröm. Men när hon tittade bort mot dörren låg där en mycket vacker liten matta. Tänk om den kunde flyga?

Hon satte sig på mattan.  Plötsligt öppnades fönstret och mattan med prinsessan på flög ut genom fönstret.

Rosa-Lill blev lite orolig att hon skulle ramla av, men hon satt lika säkert som hon brukade göra i pappa kungens bil med bilbältet på. Vad konstigt !!

     När Rosa-Lill hade flugit över slottsträdgården, över ån och förbi den lilla skogsdungen, så hände något förskräckligt !!

Den stora elaka Flygdraken kom emot henne. Han flaxade med sina stora vingar, han fnös och morrade. Och det kom eld ur munnen på honom. Han glodde på henne med sina stora röda, elaka ögon.

     Draken log elakt och sa:

 -Nä men, en riktig prinsessa minsann, det var länge sen jag mötte en sån.

     (–Nu gäller det att vara riktigt listig, så kan jag få mig ett riktigt läckert middagsmål, tänkte draken).

Han flög så nära, att Rosa-Lill var tvungen att vända med sin matta och landa på marken inne i den lilla skogsdungen. Draken landade bredvid henne.

     –Heejsaaan lilla vän, vart är du på väg? sa han med en pipig röst.

     –Du kan få rida på min rygg, sa draken med ännu pipigare röst. (”då äter jag upp henne” tänkte draken.)

     Rosa-Lill blev så rädd att hon skakade, för hon förstod att draken försökte att lura henne. Så pipig röst brukar inte drakar ha.  tänkte hon.

Och hon var faktiskt listigare än draken för hon svarade:

     –Jag är på väg till pannkakslandet för att äta pannkakor!!

     – Var ligger det??  frågade draken

Rosa-Lill pekade bakom draken. När han vände sig om och tittade åt det håll som hon pekade åt, sprang hon bort och gömde sig under en gran.

Hon hörde en svag snäll röst som sa: ”välkommen jag heter Jan Gran sitt stilla så ska jag hjälpa dig,” Granen böjde sakta ner sina grenar över Rosa-Lill så att hon inte syntes.

     Draken vände sig tillbaka och såg inte var Rosa-Lill hade gömt sig.

     –Värst vad hon fick bråttom då! Jag flyger väl också till pannkakslandet och äter pannkakor.

Så flög draken iväg.

Nu hade Rosa-Lill klarat av fara nummer ett!

Prinsessan somnade under den stora granen och vaknade av att några barn skrek i skogen. De lät så arga att Rosa-Lill blev rädd och började springa. Hon sprang och sprang och till slut kom hon till en liten vacker glänta i skogen. Där stod en älg och betade i lugn och ro.

     –Vet du var förskolefröken med sagoskrinet är frågade Rosa-Lill?

     –Nää! Men det brukar komma hit barn från en förskola, deras fröken har kanske ett sagoskrin svarade älgen.

     –Jag vet var den förskolan ligger, den heter förresten FRIDHEM. Du kan få rida på mig dit.

     Älgen böjde sig ner och prinsessan klättrade upp på hans hornkrona. Så bar det iväg. 

     Det började att bli mörkt ute och det blev ganska svårt att hitta inne i skogen. Älgen gick ut på vägen där det var lite ljusare. Han gick mitt på vägen, för han visste inte bättre.

Plötsligt kom det en bil, den tutade högt och blinkade med sina lysen.

Älgen blev så rädd att han tvärvände och sprang in i skogen igen. Han sprang och sprang. Rosa-Lill blev rädd och skrek för hon tyckte att det gick för fort,  Men älgen hade blivit så skrämd av bilen att han bara sprang och sprang.

     Plötsligt ser prinsessan ett litet troll vid sidan och han ropar: HOPPA!!   Och hon hoppar rakt i famnen på honom.

Nu hade Rosa-Lill klarat av fara nummer två

–Jag heter Bimse, sa det lilla trollet som var en liten trollpojke och som såg så snäll ut. Han var lika lång som prinsessan, hade svart rufsigt hår och svans som alla troll har.

–Jag bor i den här skogen, men det är så kallt på vintern så jag måste hitta ett annat ställe att bo på.

Jag har funderat på att följa med förskolebarnen som kommer hit på torsdagarna. De ser så snälla ut och de är så försiktiga och rädda om skogen. Men jag vet inte hur jag ska göra, de kanske är rädda för troll.

     –Har deras fröken ett sagoskrin?  frågade Rosa-Lill.

     –Jag vet inte men det kan jag ta reda på, svarade trollet Bimse.

Bimse och Rosa-Lill gjorde upp en plan. Sen kröp de ihop under en gran och somnade.

Dagen därpå var en torsdag. Solen sken så vackert.

Som vanligt vid halv tiotiden hördes barnröster i skogen, men det var inga skrik, utan bara ”vanligt snällt prat”.  Det var den vanliga barngruppen som var på besök i skogen.

Fröknarna ställde den stora ryggsäcken mot trädet bredvid den stora stenen.

–Jag måste bajsa sa en liten pojke och fröken Sassa öppnade ryggsäcken och tog fram lite papper, och glömde att stänga den igen.   Sassa följde med pojken en bit in i skogen.

Där stod ryggsäcken ensam, öppen och ingen syntes till !!!!!!

Kvickt hoppade Bimse och prinsessan Rosa-Lill ner i ryggsäcken och gömde sig.

     Nu äter vi frukt! sa plötsligt en av fröknarna och plockade upp äpplen ur ryggsäcken. Trollet och prinsessan kröp ihop och låg alldeles tysta och stilla.  Efter en stund slängde fröken ner en påse med äppelskrutt rakt i huvét på Bimse, han blev lite kladdig, som tur var hittade Rosa-Lill lite papper som hon torkade av honom med.

     Så stängdes ryggsäcken och det blev mörkt, sen hördes ett förskräckligt pipande ur en visselpipa och en röst som sa: ”nu ska vi gå hem” !

     Ryggsäcken guppade och gungade precis som när man åker båt.

Bimse och Rosa-Lill tyckte det var jättekul, och de kunde inte låta bli att skratta. Som tur var hörde ingen det.

     Så stannade ryggsäcken, trollet och prinsessan hörde att alla läste en ramsa:  ”Titta nu åt alla håll, ingen bil och inget troll”

Då kunde de inte låta bli att skratta, dom skrattade så att tårarna rann och dom fick ont i magen. (inget troll, dom skulle bara veta!)

     Fröken Gun sa åt några pojkar:  –ni ska vara tysta och lyssna när vi läser ramsan, ni får skratta och skoja sen!  Hon trodde att det var pojkarna som skrattade.  –Vi har inte gjort något svarade de, men det hörde inte fröken

     Ryggsäcken började att gungade så skönt igen att trollet och prinsessan somnade.

Fröknarna ställde ryggsäcken i köket, de gick sedan ut och hjälpte barnen i hallen.

Plötsligt vaknade Bimse och Rosa-Lill av att en flicka ropade:

–Jennie får jag hjälpa till att duka. –Ja, då går jag upp och hämtar maten så länge. svarade Jennie

Det blev tyst i köket. Kvickt klättrade trollet och prinsessan ut ur ryggsäcken. Snabbt smög de in i ett rum med en massa fjärilar på golvet. De klättrade upp i en konstig luftballong som satt på väggen. Tur att ingen märkte dem.

Nu hade Rosa-Lill klarat av fara nummer tre

Efter en stund kom många barn springande in och satte sig i en ring på golvet, fröken Kerstin satte sig också, och tog ner en låda som stod på en hylla.

Hon tog upp ett kort och alla sjöng så vackert.

Plötsligt får en pojke syn på prinsessan och trollet!  Fröken Kerstin tog dem i knät, och alla barn blev så glada och vill hälsa på dem

Barnen ropade på fröknarna Sassa, Jennie och Gun som också kom och hälsade. Och tänk att ingen blir rädd för trollet.

Så fick trollet och prinsessan ett nytt hem, med många kamrater att leka med.

      Men något sagoskrin har Rosa-Lill inte sett till.

På kvällarna tar Rosa-Lill sin flygande matta och åker hem till mamma drottningen och pappa kungen på slottet.

     Och på förskolan funderar barnen och fröknarna, på hur Bimse och Rosa-Lill kom dit, men det är det ingen som vet.

(sagoskrinet har jag , hur jag fick det av Mor Anna ska jag berätta en annan gång)

      SNIPP, SNAPP  SNUT SÅ VAR DEN HÄR SAGAN SLUT !!!!!

Tillbaka                                           GRAFIK KÖPT HOS  GraficGarden