Myran som for till doktorn

Saga av Zacharias (Zachris) Topelius (1818-1898)

Det var en gång en solig vårdag i storskogen.

Om jag skulle titta upp? sade myrbarnet.

-  Vänta litet, sade myrmamma, jag vill först se efter hur det är i världen.

Och så tittade hon ut genom en glugg i myrstacken, men kunde ingenting se, för att solen sken henne rakt i ansiktet.

-  Nu tittar jag upp, sade myrbarnet.

Och så kröp det ut genom gluggen.

Myrstacken var byggd under en stor gran, solen sken på de gröna grenarna, isen under grenarna smälte, ett litet isstycke föll plums ned i myrstacken och slog benet av myrbarnet, som krupit ut genom gluggen.

-  Vad var det? sade myrmamma.
-  Det var bara jag, som tappade ett ben, sade myrbarnet.
                                             

 Myrmamma blev förskräckt, drog in barnet genom gluggen och började plåstra benet med kåda.

Det verkade som om det satt så bra ihop, men när myrbarnet började gå, föll benet av.

 
 -  Vi måste resa till doktorn, sade myrmamma.

 Så gjorde hon sig en säck av en liten vissnad liljekonvalje från i fjol, stoppade benet i säcken, tog barnet på ryggen och begav sig i väg.

Myrstacken var på en backe helt nära järnvägen; myrmamma visste när tåget skulle komma och skyndade sig.

Tåget kom - burr, urr urr!

- Myrmamma hoppade från skenan upp på hjulet, snurrade omkring några varv, men klev lyckligt med sitt barn upp i vagnen och reste utan biljett till Helsingfors.
   

När de kom dit, kröp myrmamma varsamt ned, för hon var rädd att trampas ihjäl, och skyndade sig till en taxi.

Fortfarande  bar hon barnet på ryggen och benet i säcken.

 -  Nu skall vi åka till doktorn, sa myrmamma.

 -  Vad är detta för vita berg? frågade myrbarnet, när de åkte förbi de stora stenhusen.
 -  Det är sådana stackar, som människorna bor i, svarade myrmamma.

Taxin stannade, myrmamman hoppade ur och klättrade uppför trapporna  till lasarettet med barnet på ryggen.

Stordoktorn satt vid sitt bord och läste en bok om konsten att göra nya näsor.

Myrmamma klev upp på bordet och kröp på boken.

Stordoktorn såg henne och knäppte henne med fingret, men myrmamma knep sig fast i bladet och började berätta om isbiten och barnets ben.

 - Jaså, är det ingenting annat! sade stordoktorn och ville fästa ihop det lilla benet, men han hade för grov tång och ryckte i stället bort ett av de friska benen.

-   Aj , sa myrbarnet
 -  Vad var det? sade myrmamma.
 -  Det var ingenting, det var bara jag, som tappade mitt andra ben, sade det tåliga lilla myrbarnet.
   

Stordoktorn skyllde på sina glasögon och gick för att söka en finare tång, men myrmamma ville inte vänta, hon packade in de båda lösa benen i säcken, tog barnet på ryggen och kröp sin väg.

 -  Vi måste väl resa till vattendoktorn, sjukgymnasten Ewerth, sade myrmamma och lyckades snart få rätt på en annan taxichaufför, som skulle åka dit med en fet herre som ville bli mager.

Doktor Ewerth stod vid ett stort badkar och skulle just hjälpaa den fete herrn i badet, när myrmamma klev upp på hans hand för att bli sedd.

När han såg myrmamma doppade, han handen i vattnet, och där hamnade myrorna.
   

Myrmamma räddade sig på kanten av badkaret och ropade åt sitt barn att hålla sig fast i hennes klänning.

Men när myrmamma var räddad, såg hon inte barnet längre, ty den fete herrn plaskade så väldigt att där var rakt som en fors

.
 -  Hur är det med dig! skrek myrmamma.
 -  Litet vått bara, och nu drunknar jag! hördes myrbarnets späda röst i det forsande badkaret.
   

Myrmamma störtade sig mitt i forsen och drog med möda barnet upp på det torra.

Men nu var myrbarnet dött.

 -  Jag måste väl resa till veterinär Bäck, sade myrmamma.

 Och så begav hon sig med det döda barnet och de båda lösa benen till den mannen, som var en djur doktor.

 

Doktor Bäck tog ett förstoringsglas, såg på det döda myrbarnet och de lösa benen och sade
 -  Här måste gnidas, men jag kan inte göra det, jag har för stora fingrar.
 

Myrmamma funderade och skulle gärna ha bett flugorna hjälpa sig, eftersom de är duktiga på att gnida sina ben, men var hittade man dem vid den tiden på året.

-  Jag skall se efter bakom den stora köksspisen, sade hon.

Myrmamma kröp bakom köksspisen och fann en halvdöd syrsa, som legat där sedan i höstas.

Den drog hon med mycket besvär baklänges fram i solskenet.

Efter en stund kvicknade syrsan till liv och började muntert gnida det lilla myrbarnet.
 

-  Så där skall det vara, sade doktor Bäck och pekade med en strumpsticka hur syrsan skulle göra.
   

Tre minuter och litet mer gned syrsan, och då kom myrbarnet åter till liv, vilket gjorde hennes mamma mycket glad

Därefter hopfästes åter de lösa benen, och nu var myrbarnet friskt

 -  Vad får jag betala för doktorns stora besvär? sade myrmamma.
 

-  Du skall ge Jungfru Marias  nyckelpiga mat i din stuga, när hon nästa gång kommer till myrstacken, svarade doktor Bäck.

 -  Det skall jag göra, svarade myrmamma tacksam, jag skall ge henne honungskaka och grankåda, så mycket hon orkar äta.

 -  Det är bra, sade doktor Bäck.

Adjö med dig nu, jag har andra djur, som väntar på mig.

 -  Adjö, sade myrmamma, och så begav hon sig på hemväg med sitt lilla friska barn.

 När hon kom hem till stacken, var det redan vår, och alla grannarna hade redan krupit ur stacken och börjat reparera myrornas landsväg, som gick över skogsbacken, ty snödrivorna hade lämnat mycket skräp efter sig.

Där blev stor glädje och förvåning bland alla stackens invånare, och alla skulle de se och känna på myrbarnet, om benen också satt riktigt fast.

I detsamma kom en av Jungfru Marias små nyckelpigor, trött, hungrig och frusen, klivande fram över det första gräset på skogsbacken.

Då tog myrorna sina vassa spjut av granbarr och ville driva bort den främmande vandrerskan.

Men myrmamma ställde sig på bakfötterna med ett grönt grässtrå i högsta hugg och försvarade nyckelpigan och bjöd henne in i sin stuga i stacken.

Där dukades strax ett fint kalas, och syrsan sjöng och myrbarnet dansade på sina friska ben, och solen lyste skönt över den gröna skogsbacken.

Snipp Snapp Snut så var den här sagan slut!

Jag har ändrat några ord i sagan för att barnen ska förstå bättre./Gun 2006

          Tillbaka