VÄLKOMMEN !

                                          Jag och min älsklingsblomma Bougainvillea                         

Här kommer jag att berätta lite om mig själv.

Några kommer nog att tycka att jag utlämnar mig själv lite väl mycket.

Men jag vill förmedla att fast man haft en trög och jobbig start i livet, kan

man senare bli lycklig.

Jag heter Gun och är 61år. Visst börjar skalet på mig att bli skrynkligt,

men definitivt inte insidan, där känner jag mig fortfarande ung, slät och

fin och ibland som ett barn.

Jag är för det mesta en glad och positiv person

Jag är yngst i en barnaskara på tre, och växte upp i en söderförort till Stockholm.                           

Som barn var jag mycket blyg, tyst och ville vara alla till lags. Det gick åt

mycket energi till det.

Min pappa var en typisk auktoritär man som styrde sin familj. Min mamma

var en undfallande kvinna som alltid var pappa till lags.

Aga var en naturlig del i deras uppfostran av oss barn.

Av någon anledning var det inte mycket kramar eller ömhetsbetygelser i vår

familj.

Min 6 år äldre syster var obstinat och bråkig hon var inte alls en typisk

flicka, tvärtom.  Mamma beklagade sig ständigt över henne.

 Min 3 år äldre bror  var en känslig och orolig "liten" pojke som mamma suckade över.

Mina syskon fick ofta "stryk" av min pappa, som jag var rädd för.

Jag hittade min roll "att alltid vara alla till lags". och inte ställa till med

några problem, därför fick jag mycket sällan stryk. Men jag stängde in mig

visade inte mycket utåt, utan var lugn och välanpassad för att inte mamma

skulle få mer bekymmer,  jag ville att mamma skulle vara glad. 

Men inombords var det annorlunda, där härjade ständigt osäkerheten,

rädslan och otryggheten.  Och dit in släppte jag ingen, Jag har fortfarande

svårt att släppa människor inpå mig.              

Under hela min barn och ungdom  var jag ständigt på vakt för att inte ställa       

till med några "problem" för vuxna.     Snälla Gun!!!            

Då min syster var ungefär 8 år, min bror 5 år och jag 1½ genomgick mamma          

en svår höftledsoperation. Vi barn hamnade då på barnhem i ca. 9 månader.

Eftersom jag var så liten fick jag inte träffa mamma på hela tiden.                  

Mina syskon som var tillräckligt gamla fick hälsa på henne på sjukhuset.                 

Jag glömde bort min mamma, blev blyg och vägrade att gå till henne, då vi träffades.  Detta påverkade naturligtvis vår relation för resten av livet.

Men det var den tidens barnsyn.

                                                 1951

När jag var 19 år och fortfarande bodde hemma fick jag mitt första barn Mia.                     

Jag var otroligt stolt och lycklig över att bli mamma.

Det var nog första gången som jag ställde till med bekymmer för mina föräldrar,

eftersom pappan "gick" och lämnade allt ansvar till mig 

Jag fick själv gå till sociala och be om hjälp, själv skaffa en barnavårdsman        

 (som ogift var man tvungen till det) ensam ta ansvar för ett barn.                     

Jag fick inte  mycket stöd från min omgivning, tvärtom, jag var till besvär.         

Men jag blev vuxen.                    

Min svägerska som var ett par år yngre försökte att stötta mig, hon och min

bror hade då ett litet barn på 1½ gjorde så gott de kunde, och utan dem hade 

jag nog inte orkat.                   

När Mia var 2½ månad träffade jag Bernt (vi har nu varit gifta i 40 år)

Genom Mia och Bernt mognade jag och vågade mer och mer bli "mig själv". 

 När Mia var 10 mån. flyttade vi ihop och blev en familj.                   

1970 dog min pappa hastigt i en hjärtinfarkt endast 52 år gammal.                    

Bernts föräldrar tog emot Mia och mig med öppna armar., de blev genast      

farmor och farfar, och har aldrig gjort någon skillnad på sina barnbarn.  

Men oj, vad det skar sig mellan min svärmor och mig i början.

Jag tyckte att hon la sig i "vår" familj. hon ringde ofta och frågade om allt,

kom med goda  råd, gav oss mat osv.                  

Att hon alltid skulle lägga sig i, trodde hon inte att jag kunde laga mat?                  

Jag var inte van vid denna omsorg utan såg det som ett hot.                   

Senare fick vi en mycket ovanligt nära och fin relation.                

Hon dog för 14 år sedan och jag saknar henne mycket.  

När Mia var 3 år föddes hennes lillebror Nicke.

Vi hade det mycket fint tillsammans, med vanliga vardagsbekymmer som alla

andra barnfamiljer.                  

I bostadsområdet där vi bodde fanns det många familjer med sociala                    

problem. Det var mycket fyllslagsmål med gap och skrik på nätterna.                   

När så ett barn blev utsatt av en pedofil, bestämde vi oss att snarast                   

försöka att komma därifrån.                  

Vi fick in båda barnen på förskolan, jag började jobba heltid, och Bernt

jobbade på dagarna och hade jour på nätterna.        

Efter en tid fick vi ihop till insatsen till ett gammalt hus i Huddinge.

Det var ett renoveringsobjekt men det var vårt. och det låg i ett lugnt idylliskt        

område.           

Barnen började på en förskola i närheten, vi renoverade och jobbade mycket    

med vårt hus och trivdes bra. 

Jag arbetade då på ett verkstadskontor på söder, en dag blev jag varslad.

Vad - Hur  skulle jag göra nu? Skulle jag fortsätta inom kontors branschen       

eller välja något annat.?                  

En fröken på barnens förskola tyckte att jag skulle söka som vikarie i                 

förskolan.                

Det gjorde jag, och jobbade ett tag som outbildad, senare pluggade jag till             

barnskötare och efter ett antal år till förskollärare.

Jag jobbade i  över 30 år inom förskolan i Huddinge och trivdes mycket

bra med det. 

Men 2005 drabbades jag av utbrändhet och efter flera försök

att återgå till förskolan slutade jag att jobba i feb. 2008.

När Mia var 12 år och Nicke 9 år föddes vårt lilla sladdbarn Lisen. 

Genom åren har jag utvecklats mycket, blivit självsäkrare och är inte alls           

den osäkra, tysta lilla flickan som jag en gång var. Tyvärr så kan inte min            

mamma och syster hänga med i min utveckling. De känner inte igen mig längre.           

Och vi har inte någon kontakt.

 När jag var liten lärde jag mig att vara andra till lags. Jag prioriterade

andras behov (framför allt min mammas) före mina egna. allt för att bli sedd.

och omtyckt.

 När jag sen fick barn gjorde jag allt för att försöka vara den perfekta mamman.

Samtidigt jobbade jag och hade ett behov av att förverkliga mig själv, det

lade jag åt sidan, och först när de äldsta barnen flyttat hemifrån och den

yngsta var 12 år, började jag att plugga till förskollärare.

Det blev en enormt jobbig tid.

Min svärmor fick besked att hon fått lungcancer och bara hade ett par månader

kvar att leva. Hon hade en enorm dödsångest jag försökte stötta henne och talade

med henne varje dag. Det var enormt jobbigt.

Samtidigt var min äldsta dotter höggravid med sitt andra barn.

Min son gjorde sin militärtjänst.

och jag var igång med slut tentorna på min utbildning.

Jag klarade min utbildning med bra betyg.

Några dagar efter satt min man och jag vid svärmors dödsbädd och vakade.

Jag fick då chansen att ge igen den trygghet som hon gav mig, då jag som en

 "vingskadad 20 åring lärde känna henne.

Sen fick vi uppleva att, ena dagen få ett andra barnbarn och nästa dag gå

på begravning

Min mamma var van att jag alltid ställde upp och förstod inte när jag nu sa nej.

Det blev för mycket och jag klappade ihop....... men efter att ha träffat en

fantastiskt bra läkare var jag efter ett par månader igång igen.

Jag tycker att jag har ett mycket bra liv idag, med Bernt, mina barn och

barnbarn nära runt mig. 

Dessutom har jag en meningsfull sysselsättning, jag tillverkar olika pedagogiska

material till förskolor, och har många olika intressen som ger mig  många glädjestunder.  

Men vägen hit har varit kringelkrokig.

 Och "Det är vår tur nu !! "  Nu kan Bernt och jag för första gången sätta

våra behov i första hand, för våra tre barn är ju alla vuxna med egna jobb

och drömmar att förverkliga.

Mina fritidsintressen och mitt arbete går hand i hand, att vara förskollärare        

är inte bara ett yrke för mig utan det är ett sätt att leva.

Mina främsta fritidsintressen är att sy Waldorfdockor och idéerna till dem            

får jag från barnen. Ofta ser dockorna ut som något av barnen på förskolan. 

Jag tycker också om att använda mina symaskiner, en owerlook och en vanlig.    

Med dem skapar jag allt från dockkläder, kläder till mina barnbarn, till mig 

själv, lapptäcken mm.  

Att läsa, berätta och skriva sagor är också ett intresse som jag haft sen             

barndomen . 

Mina föräldrar som själva läste mycket, tog med oss barn till biblioteket

och till jul fick vi alltid några böcker       

Litteratur i alla former är också ett intresse. Och datorn, där jag får utlopp       

för mitt skrivarintresse.

Min älsklingsblomma är Bougainvillea, den liksom jag älskar sol och värme.           

Jag tycker inte att tiden räcker till för alla mina intressen, och aldrig har

jag lång tråkigt.

Jag tycker om att utvecklas och att lära mig nya saker, så mina intressen ökar      

 hela tiden.

Många beskriver mig som en djup person då jag tycker mycket om att diskutera, fundera, omvärdera och beskriva relationer mellan och till människor.

Jag är intresserad över varför människor är som dom är. Därför dras jag till "utanför" barnen på förskolan.

Jag har fortfarande svårt med att släppa människor för tätt inpå mig, jag har blivit

sviken så många gånger.

Nu har alla våra tre barn lämnat "boet". Bert och jag bor för första

gången ensamma, pensionärer och vi är fortfarande mycket lyckliga.

Jag har så många fritidsaktiviteter så jag har aldrig långtråkigt

                     Jag är en typisk Vattuman.       

                           Tillbaka till indexsidan