|
En sann berättelse om pojken Pelle Pelle var en liten 5 årig kille som en gång började på en förskolas småbarns avd. När han sen flyttade till de stora barnen hade han bara en lekkompis. Han var lite av en ”ensamvarg”. Ända sedan han gick på småbarn hade det varit problem med att han hade tagit hem saker från förskolan. Det var ”fina saker" som han tyckte om, bilar, smådjur mm. som då och då slank ner i hans fickor. När mamman upptäckte det hemma, blev hon arg på Pelle. Hon tog med sig sakerna på morgonen och lämnade dem till fröknarna med ett urskuldande skratt. ”De här kom visst med hem! Ha, ha! ” Pelle stod bredvid och såg skuldmedveten ut.
Det här är en berättelse om en medveten pedagogisk arbetsmetod som en av fröknarna på Pelles avd. hade. I samråd med en kollega gjorde fröken B följande för att hjälpa Pelle att lösa problemet med att han tog med sig saker från förskolan hem.
Jag kallar pedagogerna för fröken B och H.
Personalen märkte att det försvann ”saker” från avd. men såg inte vem som tagit dem. Fröken B hade en låda i sitt skåp som innehåller små, små plastdjur, som barnen vid speciella tillfällen fick leka med. Hon misstänkte att några djur kommit bort.
En dag kom ett barn och berättade för fröken B att Pelle hade tagit märkpennor från fröknarnas skrivbord. Fröken B konfronterade Pelle, som höll handen med pennorna i, bakom ryggen Han ”blånekade” att han tagit några pennor, och sprang iväg.
Senare såg fröken B att någon hade ritat på väggen i ett av rummen. När hon frågade Pelle om han visste vem som gjort det? Svarade han nekande, men naturligtvis misstänkte hon honom. Hon samlade alla barn, pratade om klottret på väggen och sa: ”jag blir ledsen och besviken i mitt hjärta, för att någon har gjort så på väggen .(Hon anklagade ingen) Barnen blev upprörda över att något klottrat på ”våran vägg” och att det såg så fult ut. Pelle stod vid sidan och såg skuldmedveten ut. Något senare talade fröken H med Pelle, ensam i ett rum Hon frågade om det var han som klottrat på väggen. Pelle erkände efter att fröken H fått lova att inte säga det till en enda människa på jorden.
Efter några dagar kom en fröken från grann avd. och berättade att ett barn sett att Pelle tagit saker igen. Barnen såg vad han gjorde och skvallrade ofta om det
Fröken B tog Pelle i enrum och talade om vad hon hört. Hon sa ”Nu kan jag inte lita på dig, utan varje gång du går från ett rum måste jag titta efter och kolla i dina fickor att du inte tagit något”
För så här kan vi inte ha det! Jag vill inte ta fram min låda med smådjuren, för då kanske det försvinner några, och jag vill att alla barnen ska få ha roligt och leka med dem.
Ska du bara sitta på golvet och inte ha några leksaker alls att leka med?
Pelle sa: Du kan lita på mig, jag gör bara dumma saker ibland.
Fröken B Kollade under några dagar, då och då Pelles fickor, men i skymundan så att ingen annan såg.
Någon dag efter spelade fröken B en improviserad dockteater för barnen på ”vilan”. Hon tog några smådockor från avd. som fick föreställa en grupp barn och två vuxna som gick på en förskola. Barnen fick olika namn, och fröknarna hette Maja o Olle (genustänkande)
Så här löd hennes saga som är påhittad med namn och allt
En dag gick barnen och fröknarna på Leklandets förskola ut i skogen. ”Titta ropade barnet Lasse plötsligt, titta vad många blåbär.” Alla barn och fröknar sprang dit och tittade och började plocka bär.
Men inte Lisa för hon stod bara och tittade på. Hon var svartsjuk för hon hade velat hitta blåbären, först. Hon plockade inte ett enda blåbär.
De andra plockade och plockade och fick en hel hink full med blåbär. Fröken Olle lovade att han skulle göra blåbärspaj till mellanmålet. ” Får vi vaniljsås till ? frågade ett av barnen ”Klart att ni får” svarade Olle.
På vägen hem från skogen, pratade barnen om att ”dom älskar paj och längtade” till mellanmålet.
När de kom hem ställde fröken Olle bären på bänken i köket. Sen åt alla lunch och vilade. Under vilan smög Lisa ut i köket och åt upp alla blåbär !!
Då stannar fröken B till i berättelsen och frågade barnen: ”Hur ser man ut när man har ätit blåbär?” Barnen svarar: man blir blå runt munnen och på tungan ! ”Ja, just så såg Lisa ut” sa fröken B och fortsätter berättelsen.
Olle gick ut i köket och upptäckte att blåbären var borta. Han samlade alla barnen och frågade om någon visste vart bären tagit vägen. Men det var det ingen som gjorde, inte ens Lisa som var blå om munnen. Fröken Olle och alla barnen såg att Lisa var blå, men ingen sa något. Alla barnen såg ledsna ut, för de förstod att nu skulle det inte bli någon paj till mellanmålet. ”Jaha sa fröken Olle då får jag göra äppelpaj istället. Då blev alla glada igen. När sen fröken Olle stod i köket och gjorde äppelpajen, kom Lisa ut i köket, och hon såg så konstig ut. ”Vad är det? ” frågar fröken Olle Då berättade Lisa att det var hon som hade tagit blåbären och hon berättade varför. Fröken Olle gick ut i barngruppen med Lisa och hjälpte henne att berätta varför hon tog och åt upp alla blåbären. ”Att det var för att hon blev sur för att hon ville hitta blåbären först, för då skulle alla tycka att hon var bra.”
Fröken B stannar sin berättelse och frågar barnen ”Hur kände sig barnen när Lisa hade ätit upp alla blåbären?” Ett barn svarade: ”Besvikna, men dom tyckte nog att det blev ok, för dom fick ju äppelpaj i stället.”
Fröken B ställde sen frågan: Hur kände sig Lisa då hon hade berättat vad hon gjort ? ” Då svarar barnet Pelle (som tagit märkpennor och ritat på väggen) Det känns skönt när man släpper ut sanningen.
Ett annat barn sa då: ”Det var bra att dockan Lisa sa sanningen, för då var inte barnen arga längre.”
Samma dag berättade fröken B för Pelles mamma vad som hänt. Hon bad att mamman skulle kolla Pelles fickor hemma, men inte bli arg på honom, utan istället låta honom själv lämna tillbaka ev. saker.
Dagen efter kom Pelle och stolt berättade: ”Jag har inte tagit något idag, du behöver inte titta”. Fröken B svarade: ” Vad stolt och glad jag blir i mitt hjärta!” så fick han en kram. Vid lunchen klappade Pelle fröken B och sa: ”Jag älskar dig!”
I flera veckor kom Pelle då och berättade för fröken B att han inte hade tagit något, varje gång fick han beröm och en kram
Fröken B sa också då och då: ”Jag blir så glad och varm i mitt hjärta, när du är så här bra, Nu börjar jag kunna lita på dig, Nu får du gå först osv.
Ca: två veckor efter frågade Pelle fröken B när de var ute på gården: ” Är du fortfarande besviken och ledsen i ditt hjärta, på den som ritade på väggen? Fröken B svarar: ” jag är fortfarande lite ledsen när jag ser det (det gick inte att ta bort) men jag tänker inte så mycket på det längre. Och den som gjorde det kommer nog inte att göra om det. Då hoppar Pelle från gungan och kastar sig i fröken B:s famn, kramade henne hårt och säger: ” Jag älskar dig! ”
Tro det eller ej, men efter det försvann ingenting från avd.
|
